Lilla Zabine går i en klass med 26 elever, och är en tyst, lugn unge som inte gör många knop på skolan. Det är till och med så illa att lärarna tjatar på henne att börja prata.
Jag vet att Zabine är blyg och lite försiktig i nya situationer, men känner inte igen det här försagda beteendet.
Idag fick jag svar på varför hon blivit sådan.
Efter att jag lockat och pockat med än det ena än det andra gick hon med sänkt huvud ut ur bilen mot skolgården. Stegen såg ut att vara betongtunga och den sprudlande glada tjejen som vanligtvis studsar till skolan var totalt försvunnen.
Lilleman har problem med magen fortfarande och satt i bilen med mig.
Jag beslöt mig då för att följa lilltösen, och klev ur.
Inne i kapprummet stöter vi på två tjejer som direkt när Zabine kommer in vänder ryggen till och högt säger "Vill du prova mina hörlurar?" Hon tittar på min dotter utan att heja, och lägger snabbt till."Låt inte Zabine se."
Jag avvaktar, men ser på Zabine att hon blir ledsen. Tårarna hänger i ögonfransarna.
Då säger den ena tjejen: "Håll bort, Zabine försöker se hemligheten. Låt henne inte se något."
De kurar ihop sig över hörlurarna och ser pillemariska ut, sneglar mot Zabine som för att försäkra sig om att hon tar åt sig.
Då får jag nog och sätter mig ned på huk.
"Hörni tjejer vad är det där för sätt? Gör man så mot en kompis?"
De tittar på mig med stora blå ögon.
"Skulle ni vilja bli utsatt för det ni just håller på med? Är det inte bättre att vara vänner?"
De nickar med röda ögon, och den ena gråter.
Nu kommer den ena flickans mamma och tröstar, och efter att hon pratat med sin dotter säger hon att Zabine missförstått alltihop, att det handlade om att en av dem pinkat i en dockblöja som hon ville visa den andra.
Jag talade då om för mamman att så inte alls var fallet, och berättade vad de sagt.
Efter att jag kramat min lilla tjej pratade jag med en fröken som hade fullt upp med att prata med andra föräldrar. Hon tar upp Zabine i knäet och kramar om henne.
Jag lämnar lilltjejen så, och går hem arg och irriterad.
Razmus blev mobbad från 6-års och har nu problem.
Hampuz blev slagen hela förra året, men har äntligen fått det bra
Zabine har blivit utsatt förut, av både tjejer och killar.
Är det vad vi vill ha i samhället? En utfrysning av dem som inte skriker och hojtar för att passa in?
Våra barn är lugna och jordnära, men blir frustrerade och mår dåligt när de ständigt råkar ut för andras smälek, eller slag.
Snart tar jag hem samtliga lintottar och bedriver egen skola. Då kanske de har en chans att lära sig något?
Av en händelse går jag in på Fridas blogg där hon pratar om mobbing.
Utrota mobbing är nog svårt, men mindre klasser, fler lärare, och stödpersonal skulle säkert göra livet lättare för både barn, lärare och föräldrar.
Naturligtvis vill alla lärare att barnen skall lära sig något på deras lektioner, men det är svårt när elever stör, och gör så att hela lektionen handlar om att förklara hur man beter sig.
Jag beundrar lärare och förskolepersonal som drar det här lasset av barn som så gärna vill höra till, men när alltför många viljor blandas blir det pannkaka.
Mobbing, retande och allmänt taskigt beteende är värdelöst.
SvaraRaderaAldrig är man så hjälplös som förälder när ens barn blir illa behandlade av andra barn.
Jag har ingen lösning, tyvärr.