Gåtan är inte löst-första boendet

Gåtan med skriket inatt är inte löst, och jag börjar undra om det var kvinnan i huset på täkten som skrek. Tyvärr döljs mer än man anar bakom stängda dörrar som ibland står på vid gavel, men ändå ignoreras.

Jag och barnen har gått runt i omgivningarna och letat efter blodspår, eller i alla fall några hårtussar från kattstackarn, men...nej inte ett spår.

Solen har lyst hela dagen och vi har varit ute i flera timmar. Men det var isvindar, så det var tur att vi kom ihåg att sätta på oss mössa och vantar. Hundarna var alldeles tossiga av vårkänslor.

Mitt på dagen jobbade jag med matematiken med Razmus , som först dissade mig alldeles, sedan visade halvt intresse, och slutligen började samarbeta. Jag var redo att kasta böckerna i papperskorgen när det hände, så tack och lov hjälpte det att jag tjatade.

Tänk om jag anat hur mycket tjatande jag skulle gå igenom som mamma och flickvän. Urrk! 

Jag hatar att tjata, men sällar mig in i ledet där alla andra står.

Nu i dagarna är det mycket diskussioner om singelliv och första egna boendet här hemma. Anledningen är att vår älskade barnflicka har flyttat hemifrån till en egen lägenhet.

Jag minns min första lägenhet som jag hyrde i andrahand i Gävle. Den var bara på arton kvadrat, men ett himmelrike. Hela situationen var ett himmelrike förresten. Tänk bara att slippa stiga upp i ottan för att utfodra djuren innan skolan börjar, och efter det duscha iskallt eftersom vi inte hunnit elda så pass att det var varmt. Brrr...

Det fanns ingen telefon och inget kök, bara ett litet kokskåp.

Men ett stort härligt badkar fanns det, och en dörr att låsa.

Hm...låsa ja...det tog några veckor innan jag fattade att man låser låset och tar ur nyckeln, inte låter nyckeln sitta kvar nätterna igenom.

Mamma och pappas hus låstes aldrig, så vem som helst kunde trilla in.

Nåväl, min lägenhet hade gräsgrön tapet och lika grön heltäckningsmatta. Nu vet jag att mina barndomsvänner skrattar, för de hälsade på flera gånger, och skrattade gott åt eländet.

Läget var perfekt. Femtio meter till centralstation och stadens nöjen.

Allt det där blev glasklart då vi pratade om att flytta till eget, och jag berättade några anekdoter från mitt liv som singel i Gävle.

Nu ligger barnen och tittar på BILAR 2, en sorts skruvad James Bond fast för barn, och med en bil som huvudkaraktär. Hampuz har säkert sett den tusen gånger.

Peter jobbar över, och snart lägger sig lugnet över vårt vackra hus, och då...skall jag skriva på manuset.

Ha en god kväll

Kram