Som snart femtioårig kvinna med tre småbarn ser arbetsmarknaden nattsvart ut. Det är nog bara så.
Jag har sökt flera hundra jobb, både sådana i arbetsförmedlingens tidning och sådana som jag klivit in till och frågat.
Det vanligaste svaret är nej, du är överkvalificerad, och vi har inte råd att anställa dig oavsett din kapacitet.
Hm...så de menar att jag på grund av min idoghet som ung inte kan få jobb som gammal.
Vad jag jobbat med?
Första åren jobbade jag inom Ica, Sparköp mm. Då satt jag i kassan, hjälpte till i charken och konditoriet, plockade varor. Allt inom väggarna på en butik.
Jag älskade mitt jobb.
1984 fick jag chansen att söka en annan väg, inom eldetaljhandeln, och hamnade på Elektro söder som då låg på Östermalm.
En av de där gatorna som är fylld av grevar, kändisar och annat rikt folk. Men framför allt äldre som berättade sina livshistorier under tiden de väntade på att en taxi skulle hämta dem.
Ett antal år senare fick jag nys på att en butik i Vasa staden sökte folk, och faxade en ansökan. "Du söker folk, jag söker jobb. Intresserad?", skrev jag kaxigt.
Chefen på stället ringde dagen efter och sa att de skulle prata med min chef så att de inte "stal" mig från honom. Jodå, det finns människor med moral.
Jag började jobba på Relectric Service som det hette, och trivdes som fisken i vattnet. På Relectric hade jag titeln butikschef, och bossade över hela mitt rum som var överfyllt av elprylar.
Det tog tolv år innan jag lämnade dem, och då bara för att testa något annat.
Jag var nämligen vansinnigt nyfiken på att bli plattsättarlärling. Det var inte speciellt bra betalt, men jag fick skapa, och slita...som ett djur. Tänk dig att komma till ett hyreshus utan trappor, hm...Vem tror du får bära upp allt kakel och alla hinkar? Lärlingen så klart.
Slit, slit, men mycket roligt.
Tyvärr krånglade en hand och jag blev snabbopererad med dåligt resultat, som gjorde mig sjukskriven ett år. Till slut sa jag ifrån och sökte annat jobb. Vem har råd att leva på nada?
När jag började mitt nya jobb som jag fick genom att annonsera med en stor artikel i DN märkte jag att något var på G i magen.
Jodå, det bodde en bebis där inne. En mycket ömklig sådan, och några månader in i graviditeten låg jag för ankar med blödningar och annat strul.
Från den dagen ville ingen ha mig som arbetskompis längre. Jag var först gravid, sedan mamma...något som arbetsgivarna hatar.
De bästa anställda är unga, men inte för unga, singlar, och män...för unga flickor kan få barn, vilket kostar.
Jag själv hade turen att få både ett, två och tre underbara ungar som förgyller mitt liv, men...idag...svarar inte någon då jag söker jobb. Dissar mig innan jag har en chans att visa vem jag är. På grund av dem.
Helst av allt vill jag ha ett jobb där jag får använda skrivandet, men jag älskar att sälja och är jäkligt bra på det, så kassajobb vore också bra, eller varför inte hantverkarjobb som allt i allo?
Den 12 april har jag varit arbetslös i ett år enligt papperen, men egentligen snart två år, och glider då in på en möjlighet att få nystartjobb.
Det är där Peter kommer in. Med nystartat företag anställer man inte direkt, men kanske han kan anställa mig på deltid så att jag kan skriva på deltid. Nåväl, det återstår att se.
Idag skiner solen och blåser vindarna runt vårt hus, rycker och sliter i presenningarna.
Nu lägger jag ned bloggandet för idag, och skriver på manuset istället.
Ha det gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.