"Men...jag...", sa Lasse och böjde huvudet ned mot bröstet.
"Om jag lämnar dig och dina vänner hemma ensam i tio ynka minuter så borde du klara det. Inte sant?"
"Mm...men..."
"Inga men, jag litade på dig Lasse, litade på dig. Nåväl, nu samlar du ihop samtliga ungar och säger åt dem att ta reda på det här." Hon tog tag i hans öra, men drog inte i det. "Jag är såååå besviken. Det här gör att jag måste städa hela dagen istället för skriva på min rapport till jobbet. Pappa får prata med dig när han kommer hem." Lena släppte örat och stampade med foten i golvet. "Jag fattar inte hur du tänkte. Det var ju ditt ansvar att se till att alla skötte sig. Ditt Lasse."
"Ja, ja...tjata inte, jag vet mamma." Han skrapade med foten i golvet, petade med tån på stolsbenet. "Får jag gå nu?"
"Det är bara att köra igång nu på direkten. Hojta hit de andra, så är det snart klart."
Bra. Gillade ditt påstående att dialekt är som smågodis i inlägget ovanför också.
SvaraRaderaVäcker barndomsminnen. "Du som är snart tio borde veta bättre."
SvaraRaderaMan är inte så stor när man är tio, inte när saker ställs på sin spets.
SvaraRaderaOoooo... ett stort ansvar för en liten pojke :) Känns igen med förebråelser och skuldkänslor!
SvaraRadera