TEMA Förändring

När Leo vaknade kändes det annorlunda. Doften som slog emot honom påminde om mormors vävning. Ja, det doftade gamla tyger, tänkte han och öppnade ögonen.

Men ljuset Leo förväntat sig uteblev, och trots att ögonen var vidöppna, var det svart.

Han trevade på sakerna bredvid sig, och fann ut att ett litet bord stod jämte honom, och en matta med långa tofsar låg bredvid sängen som var av metall.

På bordet stod en karaff med något som skvalpade, och först tänkte han smaka, men avstod eftersom det var osäkert om personerna i huset var vän eller fiende. I nästa sekund skrattade han och satte karaffen till läpparna. Klart att det var vänner. han hade aldrig haft en enda fiende i sitt liv. Om man inte räknar grannpojken som roat sig med att mobba honom hela skoltiden.

Det hördes steg som närmade sig, och Leo lyssnade spänt, försökte utröna om det var en eller flera. Stegen var bestämda och skramlandet han hörde tydde på att den som kom bar något.

"Hej Leo, har du vaknat nu? Hur mår du?"

"Bra, men...var är jag, och varför...?"

Den unga kvinnan lutade sig över honom, och han kände en doft av parfym, liljekonvalj trodde han att det var. Hennes hår kittlade Leo i ansiktet när hon reste honom upp till sittande, och han förnam en doft av tandkräm blandat med kaffe.

"Minns du vad som hände?" frågar hon vänligt och puffar till kuddarna med hårda slag. "Olyckan?"

Leo skakar på huvudet och känner hur det brinner till i nacken och glider vidare ned mot underlivet.

"Det var en mycket otäck olycka. Din fru ligger i salen intill, nedsövd, men ska väckas idag."

"Min...fru? Har jag en fru? Och olycka?"

"Nu ska du bara vila så mycket du kan. Din familj har kommit hit och väntar otåligt på att få träffa dig."

"Men...mina föräldrar...de...är...döda sedan länge."

En dörr öppnas och stängs och ytterligare en person står vid Leos säng. Han hör att hon snyftar och med jämna mellanrum snyter sig.

"Leo, älskade Leo...åh vad du skrämde oss. Elisabet mår efter omständigheterna bra, men försöker repa sig ytterligare innan hon besöker dig. Hur mår du älskade ungen min?"

Han försöker lyfta handen för att sträcka fram den, men smärtan är honom övermäktig. "Förlåt, men...vem är du?"

"Din mamma älskade du, minns du inte?"

Leos huvud känns som en bikupa, ord och scener snurrar runt, runt, men han hittar inga bilder på sin mamma eller pappa, bara en inetsad scen där en svart bil beblandat sin plåt med en röd bil, mosad, hopknycklad till intet. "Nej tyvärr, jag minns inte. Kan du tala om för mig vad som hänt?"

"De hittade dig nedanför berget. Du vet det där som ni alltid lekte på som små, Ragundaberget? Du hade tydligen fallit nedför råstupet som jag alltid varnat er för, och fastnat i en klippskreva med ena foten."

Leo försökte lyfta på benen, men kände absolut ingenting. Han trevade med händerna över låren och upptäckte att det tog slut där. Benen var borta. 

Han kände efter igen, men inget fanns där, bara ett lakan och ett tunt täcke.

Leo försökte gråta, men inga tårar kom ut. Han drog försiktigt, försiktigt upp händerna mot ansiktet och tyckte det kändes underligt tomt, som om ögonen bestod av två hålor. 

Leo lossade tejpen och tänkte trycka in pekfingret i ögat när han stoppades av en hand. "Gör inte så, det kan bli infekterat."

Sjuksköterskan tryckte fast tejpen igen, och lutade honom tillbaka med hjälp av veven på sidan av sängen. "Ta det bara lugnt nu, så ska du se att allt löser sig."

Leo hörde att hon gick ut, och anade andetagen från den påstådda mamman. Han kände sig som en fånge i sin egen kropp, ville vakna ur mardrömmen och få tillbaka det vanliga livet med...han stoppade tankarna. Liv, tänkte han för sig själv. Det som pågått hade inte varit ett liv. Överlevnad snarare, och ständig tanke på morgondagen.

"Du flyttar väl hem till oss nu när...?" sa mamman lågt, och snörvlade igen. "Slaget mot huvudet gjorde så att hjärnan svullnade, och...om...om det vill sig väl kommer du att kunna röra dig utan problem när det är borta."

"Vad har hänt med mina ögon? Varför får jag inte känna efter? Mina ben? Var är mina ben?"

Plötsligt började mamman skratta, ett rått elakt skratt. "Trodde du verkligen att jag skulle glömma vad du gjort? Att pengarna var dina? Mamma och pappa lovade mig hälften...hälften Leo...inte tre ynka procent. Om du dör får jag resten."

"Men? Vem är du?"

"Din syster, eller rättare sagt halvsyster. Min mamma var din fars älskarinna i över tjugo år. Tjugo år, fattar du? Hon älskade honom, och vigde sitt liv åt honom, ställde alltid upp medan din mamma levde i palatset till hus som han byggt åt henne med dig vid sin sida. Du hade allt jag ville ha, inklusive min far."

"Varför har ingen berättat?", frågade Leo.

"Jag var ett horbarn, och hon var den onda häxan som förvred din fars sinne. Så sa advokaten som läste upp testamentet. Du var inte ens där, orkade inte bry dig, var på hawaii med en av dina slynor. För dig var pengar inget problem, fick du mer så tog du naturligtvis emot dem, men de du hade räckte."

Leo kände igen orden hon sa som sina egna och blev rädd. Någon måste ha avlyssnat hans telefon.

"Jodå, jag vet allt om dig. Till och med vilka kalsonger du bär. Idag är de röda med fåniga rosa krumelurer på, och du stänkte på dig något ur den blåa flaskan i badrumsskåpet."

Hon lutade honom hela vägen bakåt. "Olyckan skulle döda dig, inte lemlästa. Det var inte min mening att bara skada, vålla smärta. Nu måste jag hjälpa dig att dö."

Leo lyssnade, men tog inte riktigt in vad kvinnan sa. Han funderade på tänkbara lösningar på problemet. Hon kanske kunde mutas? "Om du får pengarna då? Alltihop?"

"Det är försent."

Hon hämtade en kudde i bädden bredvid och gick mot hans säng. Tryckte den hårt mot hans ansikte tills hjärtaapparaten pep högt, och det strömmade in folk.

"Han slutade andas." sa hon och lade snyftande händerna över ögonen. Min son, min älskade son..."