Men jag har en frisk familj, och är någorlunda frisk själv. Har mat på bordet varje dag, och bor där många skulle ge sitt liv för att bo.
När jag läser i sajten Maskrosbarns gästbok om alla ungar som har ett rent helvete med knarkande eller psykiskt sjuka föräldrar, inte blir sedda av omgivningen, och lever mitt i misären eller om hur de som vuxna äntligen fått det bra. Då inser jag hur bra jag ändå har det.
Min uppväxt var sådär Bullerbyaktig som man läser om, med en mamma som var hemma med oss tills jag fyllde tretton, och därför gjorde så att alla fritis med mera var överflödiga i mitt liv.
Min mamma bakade bullar, gjorde äppelmos och ingefärspäron, lekte med oss, och sjöng för oss. Jag hade egen häst, hund och katt, och till och med en egen hare. Livet var underbart.
En av de som skriver på sajten har tagit sig upp ur skiten med fosterhem som inte fungerar, en mamma som finns i hennes liv, men sitter på psykhem, och jag känner hur jag får något tjock i halsen.
Maskrosbarn är en ideell förening som stödjer ungdomar som har missbrukande och psykiskt sjuka föräldrar. De behöver diverse saker till föreningen, gärna din hjälp eller bara en peng.
Det här är saker som händer i detta nu. Kanske inte i ditt hem, men många andras. Det är också sådant här som jag genom mitt skrivande vill öppna ögonen för, visa hur det ser ut bakom den stängda ytterdörren.
Nu bestämmer inte jag hur intäkterna på min nästa bok ska fördelas, men en ide´vore att ge en viss peng per bok till en organisation som den här. Min bok handlar ju om hur en uppväxt med dysfunktionell familj kan leda till mord.
Jag kan inte hjälpa alla, men lyckas säkert vända kurvan som går brant nedåt i livet, till att om inte gå uppåt, plana ut och sakta men säkert gå uppåt.
Tänkvärt.
SvaraRaderaMycket bra tänkt.
SvaraRaderaViktigt! Vi kan aldrig sluta lyfta fram det som finns men inte är synligt i solljuset.
SvaraRaderaTur att någon bryr sig.
SvaraRadera