TEMA Tämja DEL 20 om Pelle

Först förstod inte Pelle varför Juan vevade med armarna och skrek. Han hade uppfattat att Hampuz försvunnit, men hörde inte vad Juan sa då han sackade in.

När fenan klöv ytan bara några centimeter från brädans sida såg Pelle den, och lyfte instinktivt upp foten och skrek. "Helvete! En haj...det är en haj."

Han såg bilder av barnen framför sig , och glimtade Carolina då hon svepte det långa håret över axeln som hon brukar göra. Hennes ögon var sorgsna och förebrående.

"Stå stilla på brädan. Titta var du kör. Den retas med dig." Juan svepte fram och tillbaka bredvid Pelle. "Om vi bara tar det lugnt så går det här bra. Jag har träffat det här gänget förut."

Pelle vände sig chockad mot honom med munnen halvöppen i chock "G...g...gänget? Men...?"

Tänderna skallrade och det blev dimmigt framför ögonen. Han längtade hem till Sverige där det farligaste som fanns i vattnet var gäddor. Låt vara att de kunde bli rätt stora, och liknade krokodiler i munnen, men de här bestarna skrämde skiten ur honom.

Pelle kände hur urin rann längs med lårets insida och ned i den speciella windsurfingskon. Undrar hur en människa smakar? tänkte han och sneglade åt sidan.

Två fenor till sällade sig till den andra och Juans ansikte antog en vitare nyans under allt det mörka.

"Överlever jag det här flyttar jag hem" sa Pelle för sig själv och tog ett ordentligt tag i seglet som fladdrade då han försökte styra bort från de stora gråa djuren.

"Akta, den tänker puffa till dig!" skrek Juan och la snabbt till. "Håll i dig. Hårt."

Pelle blundade. "Om du finns Gud så skulle jag väldigt gärna vilja ha din hjälp nu. Läget är liksom panikartat och jag måste hem igen...jag måste...hem...igen."

Ett lågt motorljud fick Pelle att titta upp. Framtill i den lilla båten stod Hampuz och vevade med händerna.

När hajarna den flydde de, men blev förföljda av en kula från geväret som mannen i båten höll i. "Jag ska nog ta er en vacker dag." sa han och skrockade för sig själv.

"Du anar inte vad jag är glad att se dig gosse", sa Pelle och tog sig ned i båten för egen maskin medan Hampuz hjälpte Juan ombord.

Några timmar senare stod de på bryggan och tackade mannen i båten som visade sig bo granne med Pelle. "Jag kom för två veckor sedan, och har redan träffat på ett antal hajar, så ryktet stämmer nog.", sa han och packade in geväret i sin väska.

"Ryktet?", sa Pelle. "Vilket rykte?"

"Att det blivit hajrikt här, och att det hänt ett antal olyckor på kort tid. Oftast busar de bara, men surfingbrädorna tas för sälar och då anfaller de. Man är rätt utlämnad där ute."

När de kom innanför dörren kom Frida och Emma rusande. De tänkte först springa in i Hampuz famn, men ändrade riktning och kastade sig i Pelles öppna armar. "Hej pappa, åh vad vi har längtat efter er. Vi ska åka till Zoo:t som ligger en bit härifrån, och ha picknick. Du följer väl med? Snälla pappa, snälla, snälla?"

Carolina kom ut från sovrummet med bandage runt huvudet. "Nå hur gick det?"

Pelle tittade på Hampuz med ett varnande ögonkast. "Det gick jättebra. Vi kom lite långt ut bara."

Han lade händerna på hennes axlar. "Det där du sade om att flytta hit...gäller det fortfarande?"

Carolina nickade och tog hans händer. "Ja då, men jag har inga garantier. Jag trivs rätt bra som singel."

Pelle mötte Hampuz blick. "Ska vi ha ett dubbelbröllop då? Det finns ingen annan jag kan tänka mig att bo med än du, och jag längtar efter att umgås med barnen."

Carolina nickade, men sa inget.

Pelle pussade henne på munnen. "Inga garantier åt något håll. Båda går in i det med öppna ögon?"

Han smekte henne över kinden. "Förlåt för att jag sårat dig, jag ska göra allt för att kompensera er."
De kysstes.

SLUT