Jag...ensam...smeker med blicken mannen jag alltid vurmat för, han som äger slagfärdigheten jag själv gärna haft.
Letar mig in i ett så mörkt hörn att ingen ser mig, tittar förbi och kanske bara lägger en minimal tanke på att draperiet buktar lite väl mycket, men ser inte mina sandalklädda fötter som petar fram därunder.
Volymen ökar, dunkar in ord i min hjärna som tröttnat på det jag hör redan innan första tonen, längtar till sängen, lugnet och en god bok.
Iakttar...värderar...söker hans blick utan att han ser.
Längtar, omfamnar ensamheten i trängseln, men vet inte hur man gör.
Stiger försiktigt ut...drar draperiet åt sidan, blottar mig själv. Skrattar...ett konstlat gnäggande skratt...slår handen för munnen för att stoppa det, men kan inte...
Han den underbare kastar en blick på mig...hånar tyst...läpparna rör sig...kastar ord...utan ljud. Fingret kommer efter rätt upp i himlen...det längsta...där han kunde burit min ring...om...allt varit annorlunda.
Möter hans blick...och lämnar stället...ensam som alltid.
Oj, vilken ensam människa.
SvaraRaderaVackert skrivet.
SvaraRaderaDu träffar rätt.
SvaraRaderaSorgligt och vackert!
SvaraRadera