Hans hjärta slår inte bra-fattigdomen finns mitt bland oss

Vaknar redan klockan fyra och tassar ut på verandan med hundarna tätt efter. Det är ett speciellt magiskt ljus över skogen vid den tiden, och jag bestämmer mig för att gå ut istället för att krypa ned igen.

Fåglarna sjunger som om det vore deras sista dag, och tydligen är dofterna efter nattens rörelser extra starka för hundarna rusar omkring hit och dit, och har knappt tid att pinka.

Med jämna mellanrum får jag svischa med handen framför ansiktet för att vifta iväg myggor som vill ha närkontakt.

De där infernaliska krypen älskar verkligen mig. Zabine stackarn är allergisk mot dem och får stora bölder.

Allrahelst höstmyggor gör så med henne. Det ser väldigt skrämmande ut och ibland måste vi åka till sjukhuset med vår lilla tös.

Lilleman kommer ut till mig och ber mig följa med till hans säng. "Jag vill sova med dig mamma. Snäääälla", säger han och plutar så sött med läpparna.

Och vem kan säga nej till något dylikt? Inte jag i alla fall. Lydigt packar jag ihop datorn som just laddat upp, och är klar att skriva dagens puff på, för att sedan lägga mig bredvid min älskade yngsting och prata.

Vi pratar om hans dagis, valparna, kläder han vill ha idag och en massa annat.

En av hundarna sätter sig först nedanför sängen, men hoppar efter ett tag upp till oss, och lägger sig jämte min hand.

Alarmklockan i sovrummet ljuder, och några sekunder senare startar min mobil sitt alarm. Samtliga barn ligger som döa sillar i sina sängar, och håller för öronen.

En timme senare kör jag till skola och dagis med snuttungarna, men idag har jag ytterligare en passagerare. En mycket lurvig parvel på fyra ben. Nio år gammal, men ändå fullt aktiv inom sexlivet. Jodå, min lilla hund har mycket pigga spermier. Fyra kullar har han fixat till alldeles själv. Zilla är de lyckliga modern alla gångerna, och de är faktiskt väldigt kära i varandra. Flera gånger om dagen kysser vovvarna varandra. Något som roar många människor i vår närhet.

Jag bloggar och skriver dagens skrivpuff sittande i bilen, och åker sedan vidare mot Tumba i ett inte alltför trevligt ärende...Chicco ska snörpas...får inte alstra några valpar mer, och ska därför kastreras idag.

Eftersom veterinären bad mig rasta honom ordentligt och svälta honom innan operationen är det en mycket hungrig hund som via kopplet leds runt, runt efter okända vägar.

Inne på mottagningen vägs han, och jag får veta att Chicco ligger strax under 5 kg.

Det tar bara några minuter innan vi får komma in, och jag känner hur nervositeten gnager på mig inifrån. Magen gurglar av obehag, och jag känner lätt magknip när han sätts upp på ett gråsvart bord.

Kvinnan som jag inte minns namnet på är välsminkad och av utländsk härkomst. Hon lyssnar med rynkad panna på Chiccos hjärta, trycker lite här och var på hans kropp, och lyssnar igen. "Hostar han ofta?" frågar hon och klappar Chiccos huvud.

Instinktivt känner jag att något felas, och min mage protesterar.

"Nä", säger jag och smeker Chiccos nos. "Det har jag inte märkt."

"Hans hjärta går för långsamt, och..." Hon böjer sig ned mot honom igen, och lägger stetoskopet mot Chiccos hjärta. "Jag hör ett blåsljud."

"Va?", säger jag och ser min lilla dotter framför mig som har blåsljud i hjärtat.

"Jo, jag hör det tydligt. Hör du..." Hon lägger handen på min ena axel. "Jag kan inte söva honom. Det är för farligt. Ta kontakt med bagarmossens djursjukhus och be dem ta ett EKG."

Veterinären tar fram en spruta. "Men jag kan ge honom det här. Det är en kemisk kastrering. Hunden kan leva många år till, så något måste du ha."

När jag åker därifrån rinner tårarna över mina kinder...Chicco mitt lilla troll. sjuk och kanske stående på dödsranden. Usch så ledsamt. Han är ju bara 9 år.

Ringer systeryster som peppar

Under tiden jag väntat på att Chicco ska få komma in har jag pratat med en väninna i telefonen. Hennes karl har lämnat henne och sonen, och vägrar av ren skär elakhet att skriva på ett papper som skulle göra henne berättigad till underhåll och bostadsbidrag.

Jag står med gapande mun och lyssnar när hon berättar vad som hänt, och hittar inga ord när hon pratat klart. Inuti huvudet formas frågor som jag inte har några svar på. Hur kan någon vara så elak...och sonen...tänker han inte på honom? Vilken fullblodsegoist, tänker jag, och funderar några sekunder på att ringa upp honom.
Samma man har suttit vid mitt köksbord och pratat om livet och allt möjligt, och inte alls verkat vara den här sortens underliga främling.

Nu är inte min väninna XX någon vanlig Svensson. Hon är en av de här som trillat mellan regeringens stolar och blivit sittande där.

Efter att ha blivit närapå krossad av en häst som stegrade sig, kastade av XX och sedan rasade baklänges över henne med hela sin tyngd har hon naturligtvis ont, och har kämpat i många år mot försäkringskassan som anser henne vara frisk.

Det har varit många vändor och trots att läkare förklarat henne 100 procent sjuk går hon på arbetsförmedlingens aktivitetsersättning, och beordras söka jobb.

När mannen stack iväg med en ny kvinna försvann hennes chans till normalt leverne, och idag är hon fattig...

Via telefonen berättar hon att hennes bilar är trasiga och tvingar henne att gå till affären som ligger flera mil bort. Socialen gav henne 190:- att leva på, och kyrkan bidrog med lite till.

Men fakto är: Hon är fattig som en lus, sjuk och längtar desperat efter en lösning utan att själv se den.
Gråtande berättar hon att elände läggs på elände, och att det verkar som om något blockerar hennes chans att lyckas i livet.
Jag tror inte på Gud, men undrar för mig själv vad som är meningen med att någon ska utsättas för allt det här som sker. Bilolyckor, trasiga bilar, skadade husdjur you name it. Allt har hon råkat ut för.
När vi lägger på känner jag skuld över att mitt egna liv äntligen fått uppåtsving, och vågade inte ens knysta om att jag var sjuk igen, och mådde pyton.
Mitt liv ställs på spets och decimeras till inget när vi pratar om allt hon råkat ut för. Vad är väl en knackig bil jämfört med ett bilskrälle som går sönder så illa att det måste till skroten? Och vad är en luftrörskatarr mot en värkande kropp som aldrig släpper taget?
Jag vill stödja henne, men vet att vår ekonomi varje månad är tuff, och att vi sällan unnar oss en bio eller annat för att spara ihop till renoveringen. Jag vet så mycket, och så väl hur vi sliter, men känner ändå skuld. För att jag har en underbar karl som älskar mig och sätter mig på piedestal. För att jag just nu har tur i arbetslivet, och verkar få fart på ekonomin som förr legat på en ynka inkomst med tvåhundra kronor per dag.

På socialen får hon ingen hjälp, och mannen vägrar lyfta ett finger för att hjälpa till. Bitterhet förtär hans sinne, och förstör hennes liv och lycka.

Jag åker hem och släpper ut mina hundar, vänder ansiktet mot solen och känner glädjen strömma igenom mig. 

Några minuter senare dundrar Peter in på gården, tutar och skyndar på. Det är dags att hämta barn, och sedan åka vidare till Södertälje där vi ska köpa rosor som ska dölja all ful jord på baksidan av huset.

De vackra rosorna gör mig glad och sprallig igen. Vi köper vita och rosa revrosor, men också gula, rosa och ljusgula rosbuskar.

De röda krusbären vars grenar användes som tilltugg av haren i vintras byts ut till nya fräscha som ska få nätskydd runt sig då de kommit i jorden.

På väg hem igen ringer min telefon: "Hej jag heter Annsofi och ringer från arbetsförmedlingen. Jag tänkte tala om att vi beviljar dig starta-eget-bidrag och vill att du skickar oss registreringsbeviset då det kommer."

Jag ler så att mungiporna riskerar att gå sönder. Ser säkert ut som en clown, och håller på att spricka av glädje. "Tack så mycket. Tack", säger jag och lägger på luren.

När jag kliver ur bilen hemma hoppar jag omkring och skriker.

Peter byter bil och åker iväg igen, medan jag tar hand om blommorna och vattnar de som redan finns. Killarna hjälper mig, och jag hämtar en påse att fånga äckliga, röda liljebaggar i. När jag ändå är igång fångar jag en grön insekt som bygger bo i bladen på körsbärsträdet och samtidigt käkar upp dem.

Mina fynd ligger nu på köksbordet för att jag ska artbestämma de gröna och en larv jag hittade bredvid.

Barnen läggs i säng och jag diskar.

Valparna ligger ute på blocket till försäljning om några veckor, och jag har fått flera svar av intresserade människor som ska komma och titta på dem under veckan.

De börjar bli så där toksöta nu, och viftar på sin pyttesvans då jag pratar med dem.

Lilla Zarah är jättegosig, och vill upp i knäet så ofta det går.

Nu kom Peter hem, och vill att jag skriver fakturor, och offerter. Så...

Ha det så gott så länge.

Kram