Skrivarmingel med Ann Ljungberg

Igår gjorde jag mitt första jobb.

Det var en tant i Tumba som ville ha sin trädgård fin, och anlitade mig.

Jordgubbarna väcktes ur sin vintersömn genom att jag tog bort alla gamla löv och kirskålen som redan letat sig upp över de små plantorna.

Fåglarna kvittrade som besatta i träden runtom, och här och där stötte mina fingertoppar på svartglänsande skalbaggar som snabbt gömde sig.

Efter det kapade jag alla gräskanter med en fenomenal maskin som dock lät som ett godståg i full fart, och nog krävde hörselkåpa, hm...måste komma ihåg det nästa gång.

Sedan var det äntligen dags att klippa gräsmattorna. 

Efter två timmar var trädgården i tipptopp, och jag for hemåt.

Där väntade Peter som var hungrig. 

Ut med hundarna och sedan ut på plåtjobb en snabbis

Det hisnade i magen då jag tittade ned, men jag vet att man snabbt vänjer sig och lugnade mina darrande ben genom att helt resolut sätta mig på plankan.

Jag var lite nervös inför kvällens skrivmingel då jag skulle prata på scen och berätta om Egenutgivarna

Funderade på att färga håret, men gav upp alla sådana tankar då jag kom på att Peter också behöver duscha för att göra kundbesök efteråt.

Klockan fyra for jag iväg mot stora Staden efter att ha lämnat bilen i Tumba. 

Tåget var halvfullt och det vimlade av roliga karaktärer som jag kan använda i mina manus. Egentligen skulle jag vilja både spela in och fotografera dem, men jag vet att det inte är okej.

Inne i stan var det sommar. Jo jag skojar inte. Det var sommar...bara ben, glass och fnittrande småtjejer som går i affärer.

Själv hamnade jag som vanligt på barnavdelningen och skummade snabbt igenom utbudet.

Attans perkele det är ju åttiotalskläder igen. Sådana jag använde när jag bodde i Gävle.

Jag blir snabbt förflyttad till H&M:s butik Impuls som den hette på den tiden, och minns en illande grön tröja jag köpte och ett par gråa coola kängor. 

Allt det där åker upp som en film i mig, och jag fnittrar.

Det är dags att få något i magen, och jag går in till Mac Donalds och beställer en hamburgare av en ung kille som...hör och häpna...flirtar med mig. 

Jag skrattar och busar lite med honom medan jag grubblar på hur gammal, eller rättare sagt ung han kan vara. Jag tackar för mig och äter upp maten för att sedan fortsätta mot målet.

På vägen dit stöter jag på en annan skrivare Margareta Börjesson, och vi hittar till slut vägen till Skrivarminglet som redan börjar fyllas av folk.

Sedan har jag en underbar kväll med idel facebookvänner som presenterar sig så att jag äääääntligen får en verklig person att krama.

Jag räknar inte upp några namn, men ni vet vem ni är, och jag är jätteglad att ha er vänskap.

Mitt inlägg på scenen gick galant eftersom jag inte var den som började, och när det väl var min tur kändes det som om jag satt hemma i köket och pratade med vänner.

Klockan rann iväg och det var dags för hemgång, men ute i garderoben väntar en överraskning på oss. Daniel Larsson skänkte nämligen ett ex till oss av sin bok Jag är wanted
När han berättade att flera tusen ex skulle brännas för att de inte blivit sålda gjorde det ont i mig. Hur kan man bränna en bok?
Tydligen har de inte blivit sålda (men han har sålt 70 000 så det är en fis i rymden) och tar upp utrymme som krävs för nya böcker.

Jag säger motvilligt hejdå till mina skrivarvänner och går hem genom Stockholms gator. Idag är jag inte så orädd som förr, och går inte de värsta stråken, utan tar vägen genom city.
På pendeltåget börjar jag läsa Davids bok och inser snabbt att den är klart annorlunda än böcker jag läst förut. Gilla eller inte? Nja...det måste jag fundera på.
Spännande är den, och fylld av sådant där vetande som är onödigt, men ändå intressant. I det här fallet berättar David Larsson om hur det är att vara kriminell, något jag aldrig ens funderat på att bli.

Klockan hinner till över tolv på natten innan jag kliver in hemma.

Jag somnar med ett leende på läpparna