Tema Hitta

"Ha, ha...du kan inte ta mig."

Nora sprang så fort att hon knappt hann se var hon satte fötterna, och Anders skyndade efter.

"Vänta du bara, vänta..." Anders såg aldrig roten som böljade över den smala skogsstigen, och Nora hörde aldrig hans skrik. Med en tung duns ramlade han i backen med huvudet före. 

Eftersom han envisats med att ha händerna i fickorna när han sprang, knäcktes näsan mot sotsvart jord och gröna blad. Krasandet när det hände tycktes eka i Anders inre, och smärtan fick tårarna att rinna.

Nora sprang så fort hon kunde till sitt gömställe ingen visste om. Inte ens Anders som var hennes bästa vän visste att hon öppnat den gamla knarrande dörren till skyddsutrymmet, och sedan inrett det efter bästa förmåga. 

Nora kikade ut genom dörren och lyssnade. Underligt nog hörde hon ingenting. Borde inte Anders hunnit fram nu? tänkte hon och steg ut i den gröna mossan.

Hon skrattade för sig själv och gick in igen. Anders skulle aldrig hitta henne. Aldrig.

Anders satt fortfarande på backen och höll om sin blödande näsa. Det snurrade i skallen och han beslöt sig för att försöka ta sig hemåt. Nora skulle nog förstå varför han inte fortsatte jakten när hon fick höra vad som hänt. Lilla söta Nora, alltid så kvick och lurifaxig.

Nora somnade på bädden av enris som hon gjort, och när vinden fick den ruttna tallen att vekna och rasa ned mot skyddsrummets framsida sov hon sött, och väcktes inte trots att dörren åkte igen med en smäll.