Jag förstod aldrig var ljudet kom ifrån...letade febrilt efter olika anledningar till att bilen lät så underligt.
När jag bromsade gnällde det till någonstans framtill, och ljudet fick mitt blod att förvandlas till is.
Tveksamt gasade jag på, och svängde in på närmaste stopp där ett antal familjer dukat upp lunchen på små runda träbord. Barnen sprang runt och stoppades av föräldrarna från att kliva ned i det silverglittrande vattnet som syntes från parkeringsplatsen.
Några blåa bajamajor var placerade i slutet, och här och var såg jag gröna sopkorgar med texten JAG ÄTER ERT AVFALL
Utan att kolla vidare på människorna gick jag runt bilen, sparkade på däck efter däck, och drog slutligen ut spaken till motorhuven som är placerad i sitthöjd.
Synen som mötte mig då det rundade locket över motorn öppnades fick mina ögon att tåras.
Vår lilla älskade kattunge Karlsson låg som ett täcke av köttslamsor, fördelad över hela motorn.
Enda anledningen till att jag kände igen honom var det lila halsbandet med kapseln där vi skrivit vårt namn.
Gråtande satte jag mig på knä vid det svarta däcket och tog upp mobilen för att ringa på hjälp.
Det var omöjligt att ens se skärmen så jag gav upp efter några få försök.
Stackars, stackars lilla sate. Tänk om jag ändå varit så smart att jag kollat bilen innan jag for ut från vår tomt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.