TEMA Något enkelt

Det fanns inget enkelt sätt att säga det jag skulle säga. Orden växte i min mun och bilder av vår tid tillsammans bläddrade förbi i hjärnan.

Hur i hela världen gör man för att säga en sådan sak på ett bra sätt

Några sekunder eller var det minuter, funderade jag på att skicka ett SMS, men insåg att det var fegt, och då skulle jag ju inte se hans ansikte, läsa av det och verkligen se vad han kände.

Jag hörde dörren slå, och stegen närmade sig, ett, två, tre, sedan såg jag honom...mannen jag förälskat mig i huvudlöst och älskade så gränslöst mycket att det värkte i hjärtat av saknad då han gick till jobbet.

"Hej", sa jag "Vi måste prata."

Han tog av sig jackan, slängde den på soffan och satte sig med ett lågt tjoffande. 

Sedan tystnad...mera tystnad

"Jag väntar", sa han och bläddrade lojt i dagens tidning.

"Jag..."

"Men herregud gumman, vad är det här? Kläm ur dig nu."

Jag satte mig i en av fåtöljerna och försökte låta bli att rusa på toaletten när jag kände spyan halka upp i halsen. "Jag..."

Han den ende såg lätt uttråkad ut, men samtidigt lyste nyfikenheten i hans ögon. "Kom igen nu."

"Jag kan inte säga det. Jag k-a-n inte säga det. Det är inte så lätt..." Jag tystnade och satte mig i hans knä. "Du förstår...det...det är så här. Du och jag...du...faan." Jag slog med handen på hans axel.

"Aj, varför gör du sådär?"

"Jag är arg fattar du väl."

"På vad då om jag får fråga", sa han med ett leende som fick mig att sväva.

"På mig själv. Det borde inte vara så svårt att säga det här, men...äh...du ska bli pappa, jag är gravid."

"What? Vad sa du?"

"Det borde inte vara så svårt att säga det här..."

"Nej, nej det där sista."

"Du...du ska bli pappa, och jag...ska bli mamma."

"Du skojar va?"

Han reste sig upp med mig i sina armar, och snurrade på stället. Runt, runt tills jag skrattande höll mig över pannan. "Stopp, jag blir yr."

"Så du är gravid? Hur länge har du vetat om det?"

"Igår...jag tog testet igår, nä fel jag...jag tog två för säkerhets skull."

Jag ställde mig en bit ifrån honom och sökte ögonkontakt, försökte läsa dem. "Är du glad?"

Han satte sig i soffan. "Förstummad och glad, faan jag ska bli pappa."

Jag satte mig bredvid honom. "Du anar inte vad lättad jag är. Egentligen tänkte jag berätta igår när du kom hem, men...nä jag vågade inte. Det var inte enkelt kan jag berätta."

Han log mot mig utan att säga något, och jag kände klumpen i magen försvinna.