TEMA Något vasst

"Tjenare ungar" skrek mannen som kom gående längs vår strand. "Vet ni var Adam Leander bor?"

Vi skakade på huvudet och svarade honom med ett snabbt: "Nepp"

"Underligt...han skulle bo i någon av kåkarna här. En blå kåk med silvergrått tak."

"Nej, på kommunen har bestämt att alla hus ska vara enhetligt gråa, så det kanske är till andra sidan du ska", sa jag och tog ett steg framåt. "Jag kan hämta mamma om du vill?"

Istället för att vänta på hans svar sprang jag mot vårt hus, skyndade mig in genom den tunna dörren, och letade upp min mamma. "Du måste komma. En man som är jättelång och stor säger att han letar efter någon som heter Adam Le..."

Innan jag hunnit prata klart lade mamma snabbt handen över min mun. "Tyst, säg inte det namnet här inne. Besudla inte vårt hus."

Jag betraktade henne fundersamt med huvudet fullt av frågor. "Men...vem är han? Det finns väl ingen som heter så här?"

"Din pappa hette så innan de bestämde att han skulle ha skyddad identitet. Det var då det började, helvetet..." Hon tystnade och torkade händerna på handduken vid spisen, tog av sig förklädet och gick ut ur huset. Hennes min var bestämd. Mer bestämd än jag någonsin sett henne vara förut. "Kom", fortsatte hon och tog min hand. "Låt oss få det här överstökat."

Mannen hade satt sig med mina syskon och de överröste honom med frågor.

Mamma gick rakt mot honom, och höjde hakan då han tittade upp. "Sååå, jag hade rätt ändå", sa han och  lät blicken glida från fötterna och upp på henne.

"Vad vill du? Är det inte nog?", sa mamma vasst och stannade på behörigt avstånd. "Adam har stuckit för länge sedan. Det borde väl ni ha reda på?"

Mannen skrattade. "Lilla gumman, alltid lika hetsig. Du är som ett bångstyrigt sto som behöver ridas in. Vet du det?" Han tog ett steg framåt och öppnade armarna. "Får jag ingen kram?"

Mamma knep ihop ögonen så jag knappt såg dem, och knöt näven. "Kom inte i närheten av mig. Ni lovade att det här inte skulle hända. Adam och ni andra lovade mig..." Hon tystnade igen och drog in mig i famnen. "Pojkarna vet inget, så snälla du...kan vi gå in i huset?"

Han nickade och rufsade mitt hår då han gick förbi, sedan hojtade han till mamma att komma. "En snabbis då, som i gamla tider?" 

Mamma fnyste

Må vara att jag var tretton, men det han insinuerade verkade kränka henne, och jag funderade på vad det kunde vara, men vågade inte fråga. Inte nu i alla fall, med den här jättelika mannen närvarande.

"Är du polis som pappa?" frågade Göran försiktigt. Du är lika stor."

Mannen nickade och tog mammas hand i sin. "När målade ni om kåken?" 

Jag hörde inte svaret eftersom hon vänt sig bort, och gick mot huset.

"Ta hand om ungarna är du snäll?" skrek mamma till mig, och väntade inte tills jag svarat utan bara gick vidare.