TEMA Omsorg

"Av omsorg för de anhöriga skriver vi inte namnet på den avlidne. Polisen jobbar intensivt med fallet, och hoppas naturligtvis kunna lösa det inom kort."

Pelle läste texten med stor förundran, och tittade samtidigt på huset mittemot. Den röda panelen hade bleknat, och där dörren en gång suttit fanns nu bara ett stort hål. En polisbil stod tvärs över trädgårdsgången med blinkande lampor, och det kryllade av svartklädda män i huset.

Han undrade för sig själv när det skulle bli säkert att gå ut på gatorna igen. För bara några veckor sedan hade ett liknande skeende utspelat sig hos familjen två hus bort. Även där dog folk, eller rättare sagt två barn. 

Pia kom gående in i rummet, och satte sig vid bordet med honom. Vackra, underbart snälla Pia som stått så troget vid hans sida under de dramatiska veckorna då han många gånger tvivlade på sin egen existens.

"Hej, vad gör du?"

"Tittar på nyheterna", sa han och drog ned henne i knäet. "Har jag talat om för dig hur mycket jag älskar och högaktar dig min prinsessa?"

"Nä, inte på några dagar", sa Pia och kramade om honom. "Säger de något om vem det var som gjorde det?"

Pelle skakade på huvudet. "Inte ett ord, bara att polisen är inkopplad, och lite diffust att någon dött."

Han höjde ljudet på teven när en reporter syntes. "Sch, nu är reklamen slut."

Pia reste sig upp, och gick ut ur rummet. "Frukosten är snart klar. Kommer du?"

Pelle nickade och höjde handen för att hon skulle vara tyst.

En liten stund senare satt familjen samlad runt bordet, och pratade naturligtvis om det som hänt. Lasse som precis blivit tonåring var märkbart skakad av det, och hade många frågor som han ville ha svar på.

"Kommer de hit nästa gång? Jag menar..." Han tystnade och mötte Pelles varnande blick.

"Det är nog ingen fara", sa Pia och gjorde allt för att få minstingen att äta upp maten. 

Den lilla krabaten envisades med att kasta ned tallriken på golvet, och Pia lyfte upp den varje gång.

"Vet polisen någonting över huvud taget?", sa hon och ställde sig på knäna för att torka upp yoghurten som låg under barnstolen.

"Inte mer än förra gången. Det är samma tillvägagångssätt, och Margareta berättade att männen som kom in var svartklädda med masker."

"Vet...?"började hon, men tystades av tonårsdottern som reste sig upp så fort att stolen välte. "Kan vi inte för en gångs skull bara äta mat och njuta av den? Måste varje morgon bestå av funderingar om vad som hänt i grannhuset? Jag är så less..."

Hon smällde igen dörren till köket, och de hörde hennes stampande steg då hon gick uppför trappan till sitt rum.

Tystnaden låg som ett stort svart moln runt bordet, och Pia tog suckande upp matskålen för att lägga den i diskhon. "Lena har rätt. Vi har diskuterat det här i princip varje dag sedan flera veckor tillbaka. Det händer det som händer. Tiden får utvisa vad."