Det där med facebook kan vara lite vanskligt ibland. Unga tjejer får kontakt med killar som de bestämmer träff med, och...hupps...inser att han som funnits på bilden på internet inte alls såg likadan ut, eller ännu värre var en vuxen man med icke så snälla, läs helt sjuka avsikter.
En annan sida av facebook är att det är beroendeframkallande. Jag måste se om det kommit några intressanta länkar om skrivande, eller om någon svarat på just mitt inlägg. Det är så vansinnigt berikande för nyfikenheten att kika in på alla skrivarhörnor mm. Jag lär mig något nytt varje dag, och pärmen med skrivtips och egenutgivningstips svämmar över på alla bredder.
En kvinnlig bekant sa för några dagar sedan att det är tråkigt med facebook. "Det finns ingenting att tala om då vi ses. Jag vet ju redan allting genom facebook och andra sidor. Läser jag din blogg vet jag allt. Ellerhur?" sa hon och tystnade. Jag kunde bara hålla med. Men allt skrivs ju inte på sidan. Lite hemligheter har jag för mina läsare.
Nu pratade vi om annat, men hon har en poäng.
Det här är ungefär som när jag för ett tiotal år sedan dejtade en mycket charmerande kille som hade ovanan att ringa jämt. När vi sågs fanns inget osagt kvar. Han visste in i detalj vad jag sysslat med eftersom han pratat med mig cirka tre, fyra gånger om dagen plus sms:at nästan lika många.
Det var som om hinken var full redan när man gick ut i skogen.
Och nej, det blev inget långt förhållande. Vi kom inte ens till sambogrejen. Jag kände mig uttråkad då vi sågs.
Min nuvarande kille ringde ofta i början, och sms:ade söta meddelanden. Hans före detta ringde honom i tid och otid, och jag gjorde precis tvärtom.
Nu är jag ingen telefonmänniska. Jag vill träffa den jag pratar med, se rörelser, och ha ögonkontakt. Det ger mig mer. Berikar samtalet.
Idag ringer hon inte mer. När jag blev gravid tog jag mod till mig och skrev ett långt brev där jag i hårda ord bad henne hitta en egen pojkvän. Det tog skruv, och hon lugnade sig. Hon höll på i över två år, och jag benämnde henne med titeln Häxan av naturliga orsaker.
Men jag ringer än idag sällan till Peter. Jo, om jag har något att fråga om, eller informera om. Annars är det tyst från mitt håll, och sms, nej det tar alldeles för lång tid.
Istället pratar jag massor då vi ses, och kramar och pussar på honom.
Igår eftermiddag planterade jag flera revrosor längs med vår tomt, och grävde upp en massa Ölandstokar som knappt nådde tjugo centimeter över marken. De får flytta bakom huset, där jag slipper se eländet. Rosor är både vackrare och luktar godare.
Valparna fick komma ut i trädgården för första gången, och iakttogs av Zally som förundrad satt på säkert avstånd och säkert undrade om valparna var råttor och ätbara.
De var rädda men mest nyfikna, och övervann rädslan efter bara några sekunder.
Med jämna mellanrum kom de tillbaka till mig och pussades.
Inatt blev det inte så mycket skrivet, men en hel del redigerat via Iphonen eftersom min röst äntligen börjat återvända.
Peter kom hem vid tio, och ville att vi skulle skriva fakturor. Hm...undrar om jag får ob-tillägg för nattarbete? Klockan var nästan tre då jag stängde av datorn. Då hade vi skrivit både offerter och fakturor till kunderna vi betat av i veckan.
Som vanligt blev jag väckt strax före fyra av tre valpar i morse som var less på att sova. De stora hundarna fick gå ut en sväng, och katten hängde på.
Nu har de fått mat, och ett av tre barn har utfodrats.
De två yngsta är små tröttmössor idag, vilket passar utmärkt eftersom jag måste jobba med datorn på morgonen.
Idag är det Sveriges nationaldag och stängt på skola och dagis. Istället blir det bus här hemma, och besök av min kompis Susanne.
Jag hoppas att solen bestämmer sig för att skicka regnet på några dagars semester tills jag hunnit klippa vår urlånga gräsmatta och jag fått alla buskar och blommor i jorden.
Ha en bra dag
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.