Ìdag har jag färdats kors och tvärs hela dagen över Stockholm
Först åkte jag med barnen till skola och dagis, sedan körde jag Razmus till Sportcamp i Huddingeskogen, och jag lovar att det var verkligen låååångt upp i skogen.
Tur som var åkte Peter med i sin bil för att kolla var stället låg, och lotsade mig vidare efter att vi lämpat av Razzel.
Regnet öste ned så snabbt att vindrutetorkarna inte hann med trots att de var på högsta fart.
Vi lämnade Peters bil i Rågsved på hans verkstad, och for vidare mot Länna, där han pratade med kunden vi lägger ett tak åt.
Jag tog naturligtvis upp datorn och skrev på bloggen plus min nya blogg En början där jag varje dag skriver en tänkbar början till en bok eller novell.
Såg att Johanna Wistrand gjort en app med något liknande och blir arg för att jag inte kan göra appar. jag vill ju så gärna lära mig. Har massor av ideer.
Kollar mejlen och ser att Ann Ljungberg skickat första lektionen Digitala Affärsmodeller och vill öppna länken direkt, men hejdar mig.
Det ska bli otroligt intressant att se vad som kommer att läras ut.
Under tiden jag skriver gnäller valpen och de andra hundarna som vi tog med oss idag. Regnet fullkomligt dränker bilen.
Vi laddar för att kliva upp på taket som ser både halt och kallt ut, när telefonen ringer. Peters kompis har läckage på sitt nybygge och behöver akut hjälp.
Sagt och gjort. Lättad att slippa eländet på taket sätter jag mig i bilen.
Vi styr ut mot Tyresö där solen gör tappra försök att torka bort regnet, men bara lyckas delvis.
När Peter måttar på huset tar jag ut hundarna en och en. Det är vått, och de har ingen lust att göra vare sig det ena eller det andra, men faller till slut till föga och gör ifrån sig. Regnet har stannat av.
På backen hittar jag ett svartglänsande hårspänne som fortfarande glittrar trots att det rostat. En manuside poppar upp i huvudet, och jag försöker memorera orden jag hör.
Det första jag fann var ett spänne. Svartglänsande låg det delvis nedstucket i jorden. När jag tittade uppåt såg jag ett svart tegeltak på kullen, och antog att spännet tillhörde något barn från huset som lekt i skogsbacken. Försiktigt knäppte jag igen det, och lade det på en sten, väl synligt om någon letade.
Då jag vände om för att gå fastnade jag i något, och lyfte på det gröna gräset med fingrarna. En kloliknande gren hade greppat om min fot, och jag fick dra med båda händerna för att få loss den.
Det var då jag insåg vad jag höll i. Vita benknotor lyste genom leran...
Där stoppade jag hjärnan med ett högt "NEJ!"
Istället torkar jag av fötterna på hundvalpen och lägger in henne i bilen med de andra.
Jag tar fram manuset Hat och en gnutta kärlek för att redigera det, och hinner läsa in flera sidor i Iphonen innan Peter kommer tillbaka.
Efter en snabb titt på klockan ser jag att det är tid att hämta småttingarna, och ber Peter skynda på.
När vi kör in på hans verkstad tittar jag på klockan igen, och slappnar av. Det är dryga halvtimmen kvar tills de måste hämtas.
Peter får ta sin bil och lotsa mig ut i kringelikrokar från området.
Under tiden som jag kör börjar hjärnan leka med den nya texten igen, och slutar inte förrän jag sätter på radio ett och lyssnar på ett reportage om musikskapande.
När jag kliver ur bilen i Vårsta skiner solen, och det duggregnar lätt.
En halvtimme senare när jag hämtat Lilleman och Zabine plus hennes kompis Lovis vräker det ned...igen.
Postlådan är full av post hemma, och ett brev har nästan trillat ur. Det är vått, och knappt öppningsbart.
Beslutsamt sätter jag igång en brasa under tiden som tjejerna ritar ute i köket.
En timme senare lagar jag mat till oss, och tvättar några maskiner tvätt.
Letar desperat efter Razmus nya träningsbyxor, men hittar dem inte någonstans.
Peter ringer och berättar att han letar efter Razmus, men inte hittar honom bland alla barn. De ska åka till affären och köpa nya träningsbyxor, och ett par skor.
Här hemma är det livat. Tre barn kan ha väldigt kul, och använda hööööööga skrik. Hampuz ropar olyckligt från toaletten att han kissat på sig, och får bada.
En halvtimme senare står Zabine i samma ställning.
Ja herregud vad de kan de små liven.
Först badar Hampuz, sedan Zabine och Lovis.
Lagom till att de lagt sig framför en video ringer Lovis mamma och vill ha hem henne.
Barnen somnar och jag tar ut hundarna, sedan hänger jag tvätten.
När golven är varma i huset slutar jag elda och kurar ihop mig i stolen på kontoret framför datorn.
Äntligen får jag skriva på manuset.
Godnattkram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.