Igår var jag trött. Så trött att jag lade ned projekt skriva vid tolv.
Väcktes en timme senare när Peter kom hem och lade sig bredvid mig.
Sov oroligt, såg min systers ex i drömmarna, och förstod inte varför.
Idag vet jag
Klockan fyra i morse vaknade jag och gick in på facebook.
Min lillasyster hade gjort ett inlägg där hon talade om sin kärlek till barnen, och manade dem att stå ut med smärtan, sa att det blir bättre om ett tag.
Det är nu ett år sedan Anders bestämde sig för att lämna allt. Han lämnade ingen förklaring varför, och han lämnade efter sig ett kaos av känslor.
Utan att jag visste om det har jag tänkt på honom, naturligtvis undrat om han har det bättre där han nu är.
För ingen vet ju vad som kommer sedan...när hjärtat slutat slå.
Det finns många som påstår sig veta, har "bevis". Men likt bibeln är allt ord från en människa som lever eller levde då den skrevs. Och alla vet väl hur det är med berättelser som förs från mun till mun. De får egna liv, växer där den som berättar vill att det skall växa, fylls på med detaljer, verkliga eller påhittade.
Efter döden vet ingen vad som händer. Det kanske står en Gud och väntar, eller man faller måhända ned i ett stort svart mörker. Den stora trösten finns nog inte där...det är min tro. Livet måste man ta itu med här...i detta nu. Att som honom smita iväg är inte rätt mot barnen, och det fanns ju en familj som älskade.
Jag har stått öga mot öga med Döden. Talat med honom, sett livet rinna förbi, och kommit tillbaka. Så jag är inte rädd för honom, men skulle aldrig söka tröst hos honom.
Idag tänker jag varma tankar om en förlorad vän, och älskad far till mina syskonbarn, men jag förlåter aldrig honom för det han gjort, och hoppas att det inte var av illvillighet han tog steget.
Ta hand om dig. Älska dig själv och bry dig om andra.
Kram
Precis Anitha, "bry dig om andra". När man är sådär nära att ta steget vill man bara ha tröst. Du vet inte alls vilka som är där just nu som behöver stöd. Plötsligt är dem bara borta. Några som DU kände, som du kunde göra något åt!
SvaraRaderaSäger det till mina tjejer: inte säkert vi lever imorgon så ta hand om varandra, ni ångrar er sen annars!
Nyss hände en tragisk olycka med en av mina väninnors barn. Plötsligt rycktes allt bort. Tryggheten i att veta att man har varandra och kommer att bli de första som lämnar jordelivet.
RaderaAllt är inte svart och vitt, ibland är det grått också.
Kramar
Styrkekramar om du behöver. Jag har läst dikten också.
SvaraRaderaFörstår att ni har en svår dag idag då ni tänker på den som inte längre förmådde. Jag hittar inte dikten.
SvaraRaderaJo det har varit en tuff natt. Han hälsade på mig, och försökte med syrran.
RaderaDikten hittar du här:
http://www.novellbloggen-razaha.blogspot.se/2012/06/trostlos.html
Åren rinner iväg fort nog ändå.
SvaraRaderaKram
Jo, det är väl så. Försöker att glömma faktum, men påminns då jag passerar hallspegeln.
SvaraRaderaKram
Skickar varma tankar.
SvaraRaderaTack
RaderaIllvilja finns inte i ett sådant läge. Enligt min erfarenhet kan man bara inte tro att man kan betyda något, ens för sina närmaste.
SvaraRaderaJa du, jag hoppas, hoppas att du har rätt. Han var nattsvart i psyket och mådde vansinnigt dåligt så vi anade...
SvaraRaderaDet är ett svårt ämne, men jag tror som Maria det är aldrig av illvilja, dom som söker hämnd tar nog inte steget fullt ut. Jag har mött de som några dagar senare tagit sitt liv och där har det varit så mörkt att inget betyder något, den psykiska smärtan är så stor så vi kan nog aldrig förstå det. Men jag förstår de efterlevandes ilska.
SvaraRaderaPå begravningen skällde jag ut honom när jag skulle ge honom en sista ros. Pratade högt så hela kyrkan hörde. Sa det som ingen annan vågade. jag var arg, ledsen och besviken, och är det ännu.
SvaraRaderaMen nä vi som blev kvar förstod inte att han mådde så dåligt, eller...min syster förstod och kämpade, men psykologen gav honom några piller och en klapp på axeln innan de lät honom åka hem.
Dagen efter tog han sitt liv