Romanprojektet

Jag skrev tills ett. Skrev så att tangenterna nästan glödde. Allt jag sparat inombords flödade ut över datorn ned på skärmen.

Det blev ingen redigering igår eftersom barnen och Peter tittade på en äventyrsfilm, och barnen lessnade efter en sisådär en kvart.

Zabine satte sig bredvid mig, och jobbade med sitt nya manus medan Hampuz lekte med sina bilar på golvet nedanför.

Att spela in mig själv i det läget, och framförallt lyssna, det är en omöjlighet.

Istället skrev jag på självbiografin Missfall, komplicerade graviditeter och besök hos Sankte Per

Texten i dagboken tog mig snabbt tillbaka elva år, och skapade klara bilder av det som hänt och sagts. 

Är det inte underligt att man minns vissa saker så glasklart? Till och med kläderna han bar?

Men framför allt minns jag hur hjärtat värkte, och alla tvivel.

Det där med kärlek är aldrig lätt, och att bli gravid några månader in i en relation byggde på alla tvivel jag hade, fick mig att ligga sömnlös natt efter natt, funderande över om jag skulle klara av att lämna över mitt alltid så självständiga jag i någon annans armar.

Med facit i hand vet jag att det fungerar alldeles utmärkt, men just då kändes det inte så.

I morse väcktes jag av tre voffande småhundar som ville ut ur sitt fängelse (läs inhägnad) och satt på golvet med nosarna mot skyn, ylandes över livets orättvisa. Att storasyster fick ligga i soffan och slöa, medan de...ve och fasa...satt innanför galler. 

Har du försökt att fotografera tre småttingar samtidigt någon gång? Jag försökte göra det flera gånger, och resultatet blev sådär. Zack som den nya ägaren döpt till Buster trängde sig fram och visade upp sig i all sin härlighet efter att först ha  munhuggits med sin syster.

Jag tog ut de stora hundarna i skogen, och handmatade sedan tre busar som lekfullt nafsade i mina händer.

Familjen sover, och det enda som hörs är det gamla kylskåpet som sakta men säkert slutar fungera. Dörrlisterna är slut, och vi får trycka igen det extremt hårt. Lilleman gör sitt bästa, men misslyckas för det mesta med resultat att kylen står halvöppen.

Vi vill helst vänta med köp av nytt tills nya köket är på plats, men...jag vet inte...vi måste nog ompröva det beslutet.

Nu hör jag minstingen hosta. En sådan där torr, äcklig krupphosta som börjar långt nere i bröstet. Blir det värre måste jag ta honom till sjukhuset, men jag hoppas slippa det. Min hosta låter ungefär likadan, och snoret rinner...så det är bara att erkänna...smittan kommer från mig. Hoppas nu bara att inte de andra blir lika sjuka. Jag vill ju jobba.

Apropå jobba ja. Idag ska Rita komma hit och ta hand om barnen. Jag och Peter ska upp på ett tak vi lagt för att sätta fast smidet, det vill säga stegar och snörasskydd. Det är både högt och brant, så jag hoppas regnet ger med sig. Att kliva upp på stegar i regn är farligt, och obehagligt.

Ha en bra dag

Kram