TEMA Ambition

"Jag har bara ambitionen att komma ner, slippa hänga här i luften i evigheters, evigheter. Det är både kallt och obehagligt", sa Tessan och sparkade med fötterna på en av grenarna.

"Men hur i all världen hamnade du i ett träd? Du har ju hoppat i massor av år", sa brodern och försökte att inte låta alltför mästrande. "När skulle brandmännen komma?"

"Nu är jag ingen större expert på spanska, men jag tror att de sa att de skulle komma så fort som möjligt. Bosse, jag måste lägga på, batteriet är på väg att ta slut, och jag måste ha kvar några pinnar ifall de glömmer bort mig."

Tessan la på luren och tittade ut över det lilla skogspartiet. Hon var irriterad på sig själv, och frös så att tänderna skallrade. I vanliga fall var det bara att glida ned på några minuter, och för det mesta lyckades hon till och med pricka ringen som de gjort. Skärmen brukade aldrig krångla som den gjort idag.

Hon mindes hoppet, och den underbara känslan av bubblande eufori när hon såg marken långt, långt nere under fötterna. 

Nu var den röd/gula skärmen intrasslad i grenarna på ett av träden hon beundrat från ovan. Kronan var ovanligt stor, och en vindpust hade snabbt förpassat henne från ett läge till ett annat.

För några ynka sekunder fick hon panik, ryckte och slet i linorna, försökte på alla vis styra undan, men misslyckades och for i full fart in i det gröna och delvis bruna.

Tessan hörde bilen innan hon såg den. Männen myllrade ur den som myror ur en myrstack, och mitt i allt elände skrattade hon högt. 

När stegen sakta åkte mot trädtoppen såg Tessan att en man satt längst fram med en svart sele i handen.

Han sträckte den mot henne med en bestämd min, och hon tog emot den, spände fast alla delar och blundade. Nu kom den värsta delen. Det hon läst om, och övat på i femton år.

"Let go! You must let go!", skrek mannen och pekade på fallskärmen. 

Hon följde linan med blicken, och såg att den var fäst i stegen. Krängde sakta av sig sin fallskärmssele. Patrik skulle bli galen. Han hade sparat flera månader för att kunna införskaffa skärmen och alla tillbehör. Slitit extra på helgerna.

Det gick snabbt att komma ner, och hon blev klappad och kramad av männen som räddat henne. Beslutsamt samlade hon ihop resterna av skärmen, och rullade ihop den. Selen var hel, men måste kollas noga. Men så fort det var klart skulle hon upp igen. Bära eller brista. Det var bara att inse fakta...ibland misslyckades man, och idag hade det varit hennes tur.

"Thank´s", sa hon och tog räddarens hand. "Thank you very much for your help."

Han log med kritvita tänder i ett mörkt ansikte, blinkade flirtigt mot henne, och lade sin andra hand över hennes. "You okey?"

"Okey", sa hon och bannade sig själv för att inte ha lärt sig mer av språket.

Mannen gick med fingrarna över handflatan och pekade ut över slätten. "You go home?"

Tessan skakade på huvudet, och satte fram händerna som om hon höll i en ratt. "No, I have a car."

"Do you want to join us?", sa han och pratade med männen i brandbilen på spanska.

"Okey"

Tessan vinkade åt dem från sin bil när hon for iväg en stund senare. I huvudet planerade hon nästa hopp. En skräddare skulle säkert kunna laga skärmen på bara några dagar, och rädslan som klamrade sig fast i hennes hjärna måste övervinnas till varje pris.