TEMA Ignorera

"Den ljusnande framtid är vååååååår."

Ungdomarna uppe på scenen sjöng i falsett och ignorerade för några sekunder det som komma skulle.

De struntade i att besöket på arbetsförmedlingen inneburit skakande huvuden, och blickar som vek undan då de sporde om sin framtid.

"Jaaaaaaaaa."

Janne Karlsson var en av dem som gjorde det, och Teresa Höghammar, likaså Paulo Tezzini och Rebecka Kadechi. Samtliga bodde med sina föräldrar i den lilla byn där fabrikens skorsten var rasad, och lokalerna ekade tomma. Där männen som ägde nästan allt i staden styrde så att alla som ville gå på krogen gick på det enda som hade öppet just då.

Teresas mamma torkade en tår som rann över den magra kinden, och snöt sig i en näsduk med släktens anagram. Hon sneglade mot raden framför henne där granntanten stod och klappade händer och grät om vartannat.

Solen sken från en ljusblå, molnfri himmel. Svalorna flög högt. Några måsar på jakt efter mat svepte över folksamlingen väl vetande att där det fanns folk fanns det rester.

I oförättat ärende flaxade de vidare, och lämnade plats åt några små sparvar som såg ut som gråbruna köttbullar med stjärt.

Rektorn äntrade scenen, vände sig mot ungdomarna, såg glädjen och lättnaden i deras ansikten, och fasade för att släcka den med det stora kuvertet i sin hand.

"Tack för ett intressant, och härligt år. Nu hoppas jag att ni får ett bra liv", sa han och tittade på det första kuvertet. "Paulo Tezzini, kan du komma fram?"

Pojken var snabbt på benen, reste sig från stolen och sträckte fram handen. "Ja Sir."

Han rodnade då han insåg felsägningen, och såg hur fadern blev röd. "Ja Rektorn", sa Paulo och rodnade medan han bannade sig själv väl vetande om straffet som skulle komma då de stängt ytterdörren.

"Varsågod unge man. Det är en ära att få träffa någon som dig. Du har högsta betyg i allt utom matematik. Du kommer att gå långt, jag lovar."

"Tack S..." Paulo tystnade. "Jag menar Rektorn."

Han bugade sig flera gånger, och satte sig på den svarta, hopfällbara stolen igen.

När avslutningen var över gick ungdomarna hemåt med tunga steg. Pratade sinsemellan om jobbsökande och sommarjobb. Letade ännu en orsak att stanna i tiden där de var. Ville insupa glansen av alla år tillsammans.

Susanne, som var yngst av dem började sjunga lågt. "Den ljusnande framtid..."

"Är vååååår", fyllde de andra i med tårar i ögonen, och kände sig lurade, kränkta och förvirrade.