TEMA Storm

Året var 1964

Det var vinter, och kallt så att råttorna gömde sig i höet uppe på skullen.

Pappas bil slirade över vägen, for hit och dit. Plogbilen hade inte hunnit göra det den skulle, och de flesta ringde sig sjuka till sitt jobb. Vinden var full av isbitar som med taggiga spetsar sköt in i ansiktet.

Min mamma höll hårt i handtaget på bilen, både av smärta och skräck. Hon såg hur drivorna närmade sig med full fart då pappa gasade på för att hinna in till sjukhuset.

Svetten lackade om henne, och ristningarna genom kroppen byttes till hälften av mot darrningar av kyla. 

Vid dörren till sjukhuset lämnade pappa av mamma med ett leende och en kram. "Det går bra det här. Ta det lugnt bara. Nu ska jag ut i skogen och skjuta en hare tills imorgon."

"Kör försiktigt älskling, och lycka till med jakten", sa mamma morskt, och tittade ut på snöflingorna som rörde sig i olika riktningar. Vinden friskade i och blåste in ett sjok med snö över tröskeln. Dörren slog fram och tillbaka, men fångades upp av pappa som skickade en sista slängkyss innan han for iväg.

Det var den natten jag föddes.

När vindarna ven utanför fönstret, och stormen slet av telefonlinjer, vräkte omkull träd och lyfte tak. Då föddes jag, en 49 cm lång svarthårig tjej, med en matchvikt på 2,9 kg.

Söderhamn låg i stormens öga och folket i staden pratade länge om den natten.

På morgonen kom min pappa och träffade mig, glad i hågen över att han fångat en hare som hängde i bakbenen i lire hemma, och över att ha fått sin första dotter.