Så var det äntligen dags...
Vår älskade barnflicka Rita har anlänt igen, och barnen slipper tidiga mornar och fritis.
Inatt redigerade jag manuset tills klockan var två. I samma sekund som jag släcker ned datorn och hämtar kopplet till vovvarna hör jag Peters bil åka in på gården.
Han har knäckt plåt hela natten för att vi ska kunna sätta upp det idag.
Rita och barnen åker till en granne och leker medan jag och Peter far iväg med pickupen till bilverkstaden.
Åh om jag ändå hade råd att köpa en ny fin arbetsbil och kunde slippa våran gamla, men mycket charmiga häck. Den har alla fel som kan finnas, men rullar gud ske lov fortfarande.
Vid huset vi ska plåta ser Peter att några plåtar försvunnit, och ringer upp ägaren...som berättar att han kastat dem.
Puh, det är bara att sätta sig i bilen och åka till verkstaden där de får knäckas om igen.
Går in på webmötet på Digitala företag via datorn, men blir utslängd.
Underligt att det inte fungerar när jag står mitt i stan, men...det är bara att gilla läget.
Som vanligt tutar det av ambulanser, brandbilar och poliser på gatan utanför, och över oss står en helikopter och hovrar. Jag är innerligt glad att jag flyttat från det här.
Nu ska vi klämma i oss mat, sedan fara ut mot Grödinge igen, och fortsätta förbi vårt hus till en nybyggd sommarstuga med kanonutsikt.
En helt vanlig dag i mitt nya liv.
Egen barnflicka låter både lite lyxigt men framförallt välbehövligt!
SvaraRaderaHär öser regnet ner, maken är på jobbet trots att semestern började igår och jag har lovat att sy Batman-mantlar åt de små-vilda-glada!
Kram