Förrymda hundar, och motvilliga barn

Natten ägnades åt redigering. Att hitta det där som antyder något som kommer senare, kanske till och med det magiska som skapar slutscenen.
De så kallade planteringarna.

Klockan var närmare två när vi lade oss. Zabine låg redan i vår säng och sov.

Det är mysigt att ha dem i sängen tycker jag, och snart är det väl slut med det.

När jag vaknade i morse var ingen annan vaken, och jag tassade ut på tå för att släppa ut hundarna.
På vägen tillbaka till sängen sneglade jag på datorn, men bestämde mig för att passa på att sova lite till.

Ha, ha...trodde jag ja. Lilleman kom rusande och var pigg, Zabine vaknade och var hungrig, så det var bara att kliva upp igen och fixa frukost.

Plötsligt hör jag ett högt skällande utifrån altanen, och tittar ut. En raggig byracka står där med pälsen full av frön och lera. Tassarna är svarta och svansen vispar runt.
"Zenta", utbrister jag. "Hur kom du ut?"
Hampuz tittar skyldigt på mig och mumlar att han glömde dörren.

Jag kör iväg barnen till fritids och dagis, men har stort besvär med att styra bilen. Servon är ju trasig, och hm...det känns mer som att köra en traktor just nu.
Syrran ringer, och vi pratar hela vägen till Vårsta om bristen på uppmärksamhet från föräldrar, och en massa annat. 

Nu ska jag stänga igen internet, och ägna mig åt skrivandet några timmar, sedan ska jag och Zabine gå ut med hundarna på promenad.

Ha en underbar dag

Kommentarer

Populära inlägg