Att fly

Jag var medveten om varje del i min kropp, genom de muskulösa benen pumpade adrenalinet. Nacken värkte efter alla timmar framför skärmen, och händerna var iskalla.
Mina fötter mötte marken i skiftande fart, ibland sakta, ibland fortare, men jag stannade inte en enda gång, vågade inte trotsa orden han sagt. Min make sedan två år tillbaka, och min värsta fiende.
"Sanna"
Ljudet av hans röst fick mig att ta ett djupt andetag, och låren som alldeles nyss smärtat fick jobba ännu hårdare. Stenarna jag klättrade över låg noga placerade över varandra för att bilda en hög mur. Det var vackert, men halt.
"Sanna"
Jag vågade inte se mig om över axeln, rädd att snubbla, rädd att han skulle komma ikapp.
"Sanna för i helvete"
För sjuhundraelfte gången funderade jag på att stanna och få det överstökat. Han kunde inget göra...inte nu...Teo  var död och begraven...det visste jag med bestämdhet, och jag kunde bara dö en gång. Jag visste faktiskt inte varför jag sprang. Gammal vana, bara för att jag kunde? I det tillstånd jag nu befann mig var jag skyddad från knogar och öppna handflator.
Jag stannade, väntade tills jag såg den röda kalufsen och hans breda, muskulösa kropp. Stod full av tillförsikt och iakttog hans sorg.
När min make passerade stället jag stod såg jag att hans ansikte var sönderrivet, och att han höll i både min rosa tröja, och Teos blåa t-shirt han haft på sig den där dagen.
"Det är över nu", sa jag dovt, och triumfierande. "Vi är fria"
"Sanna", skrek han och ställde sig på knä utan att verka reflektera över vätan. "Jag älskade ju dig"
Jag tog Teos hand och gick därifrån väl vetande att vad som än väntade var det bättre än det vi haft.