Jag-en lejoninna då någon rör mina barn

I morse var vi tidigt på dagis. Så tidigt att det var tomt på avdelningen.

Vi väntade in "våra" dagistanter och spelade upp vad Lilleman berättade igår.  Han satt tyst och lyssnade, och tittade ned i backen, nickade försiktigt då hans fröken frågade om det hon hört var sant.

I samma sekund kommer den som slagit honom in genom dörren, och jag ser hur Hampuz skyggar då han passerar.

"Ursäkta, kan jag få prata med dig?", säger jag och ropar till mig Peter. "Det här är Robin", säger jag och känner ilskan växa i mig.

"Din son slår min son", fortsätter jag vänd mot mamman. "Har du berättat för din mamma vad du gjorde igår?", frågar jag och känner hur blodet bubblar extra mycket. Det brusar i öronen.

Killen tittar ned i golvet, och ser skyldig ut.

"Vad menar du? Robin, vad är det här? Slår du andra?", säger mamman vänd mot sin son. "Jag...jag är chockad. Hade ingen aning om det här."

"Är det här sant? Har ni sett honom slå?", säger hon till en av fröknarna.

"Nej, vi har inte sett, men...vi har hört...", säger fröken och jag ser hur illa berörd hon blir. 

Det är nog inte så lätt att vara förskollärare i den situationen. Hur i helvete ska de kunna hålla reda på tjugotvå telningar som tuffar runt i hundranittio, och jag förstår så väl att de inte lyckas se åt alla tre hållen samtidigt. Den som planerade skolan tänkte inte på att det bildades hemliga ställen där det är lätt att slå till någon annan.

Vi byter telefonnummer, och Hampuz störtvägrar att stanna kvar. Han klamrar sig fast i mig, och gråter. Mitt hjärta gör ont. 

"Mamma, jag vill följa med dig..."

Peter och jag tittar på varandra, och tårarna som rinner nedför den blånande kinden.

"Okej", säger jag, och hämtar Hampuz ryggsäck, packar ned regnkläder och stövlar för att sedan säga hejdå till fröknarna.

Ha, ha...jo du jävlar i min nåda vilket misstag vi gjorde...

Lilleman somnade i bilen, och sov ända tills vi kom fram till verkstaden.

Efter att ha tillverkat en stos åkte vi mot Tyresö, och käkade på restaurang.

Väl framme vid kunden tog vi beslutet att ta med Hampuz på taket. Det är ganska flackt på baksidan, och ingen större fara att ha honom med, och att lämna honom nere på marken med en bilväg nära fanns inte på kartan.

Det började första halvtimmen på taket. Hampuz tjafsade om allt möjligt, skrek och grät när jag tvingade på honom regnkläder då ösregnet kom.

Så fortsatte han hela dagen.

Orsaken vet jag, men det blev inte många skivor vi fick på idag tack vare det här, och klockan tre bröt vi för att istället åka hem.

Nu har Hampuz och jag badat plus hela familjen ätit pannkaka, och det är dags för barnen att sussa.

Nu tänkte jag redigera mitt manus Hat och en gnutta kärlek

Förresten, om du vet något bra bokförlag som tar mot romantic-crimemanus kan du väl hojta.

Tre förlag vill se manuset, men jag hittar gärna fler.

Ha en härlig kväll.

Kram