Sammelsurium av känslor i en fyraårings hjärna

Idag var ingen bra dag för Lilleman

I alla fall enligt honom själv.

Gråtandet började i bilen på väg till dagis, och stoppade inte förrän en lång stund efter att pappa Peter lämnat honom.

Hampuz gjorde allt för att hålla fast pappa. Klamrade sig fast först runt halsen, sedan benet.

Han skrek i falsett, så högt att rösten sprack.

Smärtan inuti då tant Sirpa höll fast honom var obeskrivlig. Det bubblade av känslor i honom, och störst av allt var rädslan. Skräcken att han den hemske skulle anfalla honom igen.

Snyftande såg han pappas rygg avlägsna sig, och ropade högt utan att få någon respons. De stora fönstren gjorde att han kunde följa pappa hela vägen ut till bilen, och se honom öppna den, titta bakåt mot dagisdörrarna, och hoppa in.

När den blåa bilen åkte iväg grät Hampuz ännu mer. Han var ensam. Mamma och pappa åkte iväg utan honom.

Efter en stund slutade han gråta. Det var ändå ingen ide´, och egentligen var det ju ganska kul på dagis. Mycket roligare än på det där tråkiga gamla taket ute i Tyresö.

Dagen gick med bus och skratt i samma mängd. Marita lipade åt honom, och han gjorde detsamma. Det hade blivit deras "grej", en gemensam handling som skapade glädje i hans bröst.

Hampuz var helt oförberedd när han den förskräcklige smällde in en stor plastspade i hans knä. Det gjorde jätteont, men han grät inte, bara bet ihop och tittade ned i backen. Aldrig att han skulle vika sig för honom, aldrig. 

Hampuz tittade sig runt och trodde först att fröknarna gått in utan att säga till, men såg strax den välbekanta ryggen och gick dit.

När pappa kom in på gården några timmar senare hade knäet antagit en blåaktig ton, och det gjorde inte längre lika ont. Hampuz beslöt att tiga, för han den förskräcklige skulle bara bli ännu argare om de gick på honom igen.

Kvällen gick, och när mamma och pappa frågade honom hur dagen varit, ja...då brast det, och han berättade om attacken.

Han såg hur mammas ansikte mörknade, och hur pappas läppar smalnade. De frågade en massa som han inte orkade lyssna på, och istället för att sitta stilla hoppade han ned på golvet och sprang in i sovrummet.

När det var dags att sova la sig mamma tätt intill, och Hampuz lade sig med huvudet på hennes arm. Det kändes tryggt, och när mamma började prata om det som hänt igen sa han som det var...att han den förskräcklige slagit honom oprovocerat igen, och att det gjort ont, men att han inte sagt något till fröken ändå. Varför visste han inte. Kunde inte förklara.

Hampuz somnade tryggt i famnen på mamma väl vetande att där fanns inget ont. I huvudet spökade morgondagen, och han fasade för att behöva möta den förskräcklige.