Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



17 september 2012

Misshandel eller bara mobbing?

Så var det dags igen...
Idag när jag hämtade Lilleman såg han ut så här:

Eftersom han bar ett par svarta solglasögon såg jag inte skadan förrän jag kommit hem.
När jag frågar honom vad som hänt säger han så här:
"Det var Robin som slog mig med den stora spaden fast jag inte gjort någonting."
Tårarna glittrade i ögonvrån, och jag blev så vansinnigt arg på den lilla killen jag redan pratat allvar med en gång. Då hotade jag med att prata med hans föräldrar, och så får det bli.
Hampuz kröp upp i mitt knä och jag bad honom berätta vad som hänt, OCH spelade in det på min iphone för att imorgon spela upp det för fröknarna.
Lilleman berättar nämligen inget om slagen för sina lärare, och gråter inte inför de andra barnen.
När vi fortsätter prata kommer det fram att Hampuz bästa vän som är ännu försiktigare också blir slagen av samma kille.

Nu är det krig med stort artilleri. Jag har lessnat.
Det är bestämt att Hampuz aldrig ska vara ensam ute med de andra barnen, och att han ska följa med fröken in om hon gör ärenden in på avdelningen. Detta för att eliminera risken för slag.

I morgon ska jag ta itu med barnet, fröknarna och framför allt föräldrarna.
Händer inget ändå...går jag högre.
Det här är inte okej.

1 kommentar:

  1. Det är verkligen inte okej...! Bra att du tar itu med allt!
    Skönt för dina fina ungar att de har en så bra och stark mor!!
    Hoppas allt går bra!
    Styrkekramar till er!!
    *kram*
    Dakota

    SvaraRadera