Bokmässan är nu över...finito...och kvar i lokalerna ligger bara några enstaka kassar fyllda med reklam, och papperskorgarna som stått ordentligt vid hörnorna av montern har fyllts till brädden av skräp, och är mycket nära att tippa.
Monterväggarna som varit täckta av vackra tyger, och stora affischer har skalats rena och lyser vita.
I dag är det en ny dag
Barnen kommer springande vid sex och väcker mig med pussar och kramar, busar och bråkar sinsemellan vid frukostbordet. Allt är som det var förut...
Förutom en sak...
Jag har träffat massor av vänner jag förut bara haft kontakt med via facebook, eller via mejl.
Fickan är full av visitkort, kassarna tyngs ned av böcker där författarna skrivit en hälsning inuti.
Kontoret svämmar över av brochyrer, räkningar och tidningar jag anser intressanta. Så lite tid...så mycket att upptäcka.
Hampuz och jag åkte till sjukhuset för att kolla hans syn. De droppade något i hans ögon så att pupillen nästan täckt irisen, och han klarar inte av ljus så bra.
"Det är bara tillfälligt. Försvinner till kvällen", säger läkaren när han lyser in i Hampuz ögon och snabbt lägger till: "Din son ser dåligt, men inte så illa att det krävs glasögon. Ni får komma tillbaka i juni."
Vi tar oss ned till parkeringen där vi trasslat in oss i en ruta, och jag sätter in Lilleman som kisar med ögonen och håller handen över för att skydda mot dagsljuset.
När vi kommer hem tar jag itu med räkningarna, hundar och sätter mig vid bordet med barnen och mamma.
Igår natt satt vi uppe sent, sent och lyssnade på när mamma berättade om sin barndom, och min...
"Du var i trotsåldern från fyra till Gud vet vad", sa mamma när jag pratade om Zabine som just nu är där. En trettonåring i en sjuårings kropp är inte att leka med.
Hej på en stund...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.