Idag har det som vanligt gått i hundranittio. Ändå räknas det som om jag var ledig.
Jodå, ledig från jobbet ja, men allt annat då?
Hundar som vill ut, barn som ska till skolan, räkningar som ska skrivas?
Så pilutta mig att jag var ledig.
Stackars Razmus plockade ut två tänder och har varit ovanligt tyst idag. Två tussar tystade honom första halvtimmen, sedan var det svullnaderna efter bedövningen. Mina öron tackade tandläkarna och bugade djupt.
När jag kom hem fortsatte jag bygga hundgård. Eftersom de säkert försöker gräva sig ut har jag tillbringat dagen med att sätta kycklingnät runt hela stället, och sedan lade jag stora stenplattor över för att de inte skulle kunna krypa under och ge sig av i alla fall.
Inne i vårt kommande vardagsrum snickrade jag ihop en fålla där de sedan leds ut via en lucka i huset. Snyggt ska det vara minsann, och varmt.
Under tiden jag hamrar får jag en snilleblixt...frigoliten som sitter nere i källartaket ska tas väck, och kan säkert användas att klä in väggarna i hundarnas korridor ut. Då kanske det inte blir fullt så kallt.
Jag ska testa i morgon kväll.
Klockan tickade på och jag tuffade iväg till Vårsta för att hämta skruttarna.
Där får jag till min stora sorg och förskräckelse höra att min son Hampuz har SLAGIT sin bästa vän.
Nu var han inte ensam om eländet, åh nej...det var tre till som pucklade på den här lilla krabaten, och jodå...elakingen var en av dem.
Nu undrade jag naturligtvis var psykologen var. Hon som dyrt och heligt lovat studera barnen för att se den kära Robin in action. Var var hon när det här hände? AAAAARRRRGGGGHHHHH....
Jag blir galen....
Jag skällde ut Hampuz, och han gömde sig skamset under bordet.
"Jag vill inte att du ska vara så arg på mig mamma", mumlade han med tårarna rinnande.
"Det skulle du tänkt på innan du slog", sa jag dovt, och undrade varför han slagit.
"Vet inte", muttrade Hampuz och tittade i golvet. "Robin nöp honom", lade han snabbt till.
"Det struntar jag i. Han är inte mitt barn, men det är du. Lova mig att aldrig, aldrig, aldrig göra om det där. Du minns väl vad ledsen du själv var när pojkarna gav sig på dig?", lade jag till, arg så det kokade i mig.
"Förlåt mamma", snyftade min son och sträckte armarna mot mig. "Jag lovar att aldrig göra om det."
Vi gick ut från dagiset och hämtade Zabine som kom springande mot oss.
Iskalla vindar ven runt oss, och jag frös om både händer och ben.
Huttrande skyndade vi oss mot bilen där Razzel satt och väntade.
När vi kom hem pratade vi om det som hänt igen. Jag förklarade att det inte bara gör ont där man slår, utan att det också gör ont i själen att bli slagen av en kamrat man tycker om och leker med.
Jag hoppas och tror att det var en engångsföreteelse, men...vem vet. Razmus som blev slagen i sexårs, mobbade själv när han gick i tvåan. En sorts cirkelrörelse, som om han gav igen för det som hänt.
Nej, govännen...nu är det dags att skriva.
Godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.