Skriva självbiografi-Tre änglar och tre mirakel-Ett drama i verkligheten

Hur är det med dig?

Tycker du att texten löper fint under dina fingrar, eller är det trögt som om du tryckte ned tangenterna i sirap?

Och den där researchen du tänkte göra...hur blev det med den?

Är din bok fylld av olika Börjor som trängs i hjärnan för att komma ut först?

Eller är den som ett vitt, blankt papper?

Oavsett var du befinner dig i processen rekommenderar jag dig att ta hjälp av vänner. Skrivande sådana. Killar eller tjejer spelar ingen roll. Bara att dryfta sina tankar med någon som befinner sig i samma del av tänkande räcker.

Att kasta ordbollar till en make som inte lyft pennan på trettio år är nästan meningslöst, framför allt om personen ifråga aldrig någonsin tyckt att det är fantastiskt roligt att skriva, eller läsa.

Jag jobbade själv i många år, ja ända sedan barndomen. Ingen, ingen fick se det jag skrev, och jag skämdes som en hund då läraren envisades med att läsa upp det jag författat ihop inför klassen.

Jag som i vanliga fall var blyg, ville sjunka ned genom jorden och försvinna, aldrig mer gå in genom dörren till klassrummet.

Min lärare stöttade mitt skrivande, och min mamma likaså, men jag tyckte alla ord jag skrev ned var mina, bara mina.

Som vuxen var jag med om en händelse som ändrade mitt liv, och jag ville så gärna berätta vad som hänt för att stötta andra. Jag och mina barn nästan dog på kuppen.

Tre änglar och tre mirakel blev till 2009, då jag landat i mitt liv som trebarnsmamma.

I den berättar jag om vår kamp att få barn, och hur jag reagerade då den här synen mötte mig:

Razmus föddes i v.32+4dgr Det var första gången jag fick barn. En chockerande upplevelse. Cirka ett och ett halvt år sedan föddes vår prinsessa Zabine med  navelsträngen virad två varv runt halsen. Jag var i v.37 Hennes hjärta slog sakta, och hon var medvetslös. En rödblå hängande trasdocka av ickeliv. Både jag och Peter var övertygade om att hon var död, men läkarna blåste liv i henne.

Barnen växte, och jag tyckte livet som mamma var underbart. Vi hade tagit ett beslut att jag skulle vara hemma med dem så länge det gick. Då kom vårt lilla supermirakel Hampuz. Han är född i v.33+6 dagar

Plötsligt befann jag mig i en dimma av oro och förtvivlan igen. Pendlade mellan eufori att ha överlevt, och oro över att mitt barn skulle dö. Men lilla Hampuz var en kämpe, och kom hem en månad senare. Jag ville berätta för kvinnor som befann sig i samma situation som mig att det inte  var helt kört att få barn, trots idoga blödningar, tidiga sammandragningar, läkare som  kliade sig i huvudet, och många andra underligheter. Du hittar min bok på Bokia, men om cirka ett år kommer den ut i romanform. Flera läsare har nämligen efterlyst en tjockare variant av det som hände. De vill veta vad  folket runt oss tyckte och tänkte. Hur vi tänkte.  Men framför allt. Hur vi har det idag, och vägen dit. Det är ett stort romanprojekt jag har framför mig, och jag kommer säkert att gråta mycket. Jag såg på Bokias sida att de tycker så här:

Passar bra ihop

+	De som köpt den här boken har ofta också köpt Amandas bok (inbunden) av Katerina Janouch
	Pris för båda: 307:-Lägg i varukorgen

Okej, tillbaka till andemeningen i inlägget: I mitt arbete att skapa boken googlade jag en hel del, och hittade sajten Skrivpuff  som jag sedan blev kvar på i många år. Numera har jag joinat en grupp härliga skrivarkvinnor, och genom dem lärt mig massor. Vi träffas varannan vecka, stöter och blöter det skrivna. Ett tips alltså. Sök dig till likasinnade. Nu ska jag stänga internet och jobba med mitt manus.