Aptit

”Vi kan väl äta på Hågelbyrestaurangen?” säger Peter när han ringer därifrån och berättar hur matsedeln ser ut. ”Det är viltkött, det gillar du ju, och till efterrätt har de chokladmousse”, fortsätter han och jag hör att han ler.

”Barnen då? säger jag och ser framför mig minen på vår äldsta son. ”De äter ju ingenting av det där du räknat upp. Förutom moussen då.”

Under tiden jag pratar googlar jag och trycker fram Hågelbyparkens hemsida.

”Förresten så äter inte jag sill eller lax, det vet du ju” säger jag och skrattar.

”Kan du inte göra det för en gång skull?” säger Peter och fortsätter, ”Herregud vad ni är kräsna. När ska jag få äta gott då? Inte ens på min bröllopsdag får jag något gott.”

”Gott”, säger jag och drar med fingret så att jag kan läsa texten på skärmen. ”Jag då? Och barnen?”

”Åh om ni ändå hade samma aptit på god mat som mig. Allt vore enklare”

”Det finns bara en sak att göra”, säger jag och stänger av datorn. ”Vi käkar på indiska restaurangen i Tumba och beställer pizza till Razzel från pizzerian intill.”

”Jo det har du rätt i. Då får alla vad de vill ha.”

”Ja och det blir mycket lugnare”, säger jag och känner både lättnad och lite skuld mot Peter. Han är mer romantisk än mig och hade säkert gått med på att ha ett kyrkbröllop med massor av gäster. Något jag vägrar och inte tänker utsätta mig för.

”Är du på väg hem?” frågar jag och spolar hett vatten ned i diskhon. ”Vi har en överraskning till dig”, lägger jag till och tittar ut genom fönstret där det är nyskottat.

”Har du ätit?” frågar han samtidigt som jag hör att min mage knorrar.

”Nä, barnen har gjort det, men inte jag.”

”Ska jag köpa med mig nåt?” fortsätter Peter.

”Gärna”

”Då fixar jag det.”

En halvtimme senare kommer han hem med famnen full av…just det, indisk mat. Något han vet att jag älskar.