Inatt redigerade jag tills två. Sakta snörper jag ihop karaktär efter karaktär och skapar monster av en del, änglar av andra.
I mina psykologiböcker läser jag att den snällaste, vänaste kvinna kan förvandlas till ett lejon om hon utsätts för tillräckligt med negativ stress.
Jo, jo det är jag väl medveten om. När någon eller något hotar mina kära förvandlas jag till en panter, redo att tillintetgöra personen som vågat röra min kärlek.
I ett manus har man förresten god hjälp av barn. De kan bara finnas, anas mellan raderna, eller få en stor roll, kanske till och med huvudrollen i historien.
Barns öde berör både ung och gammal, får människor att agera.
Titta bara på lilla Bobby som mördades av sin styvfar och mor. Hela Sverige ville lyncha dem, och jag är förvånad över att de inte dödades i fängelset av någon intern. För barnamördare är det sämsta man kan vara. Inte bara i en vanlig människas ögon, utan även i en fängelsekunds ögon.
Idag väcktes jag av Zenta som ylande talade om att hon ville ut - nu.
Det var bara att pallra sig upp och ta ut henne.
När jag kom in igen var jag tvärpigg och startade upp en eld och började plocka in de tvättade kläderna i barnens garderober.
En del av kläderna var utvuxna och lades i en speciell kasse som jag tänker ge till Josefin, en kompis till Zabine.
När jag tittar ut möts jag av en vit dimma som ligger tätt intill marken. Det är vackert som en tavla och jag tackar Ödet för att han lotsat mig till denna vackra plats.
Låten Hej mitt vinterland hörs i hjärnan och jag nynnar med.
Nu ska jag skriva några fakturor till Peter och sedan dyka in i min skrivarvärld.
Ha en underbar dag
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.