18 december 2012

Bulimia Nervosa

Jag vet inte vad som är värst, att du inte äter alls av det jag ställer fram eller att du vräker i dig i smyg av det du gömt.
Jodå, jag har sett hur du smyger upp på nätterna. Hört ditt tassande nedför trapporna och följt med på avstånd.
Din pappa sover sött och jag vågar inte väcka honom av rädsla för vad han ska ta sig till. Du är ju hans lilla prinsessa. Både jag och pappa skulle kunna göra vad som helst för dig min lilla ängel. Allt.
Jag hittade ett antal mögliga pizzakartonger i din garderob häromdagen. Sade inget till dig, men studerade varje rörelse du gjorde, försökte se din kropp som du dränker i stora tröjor.
Kakorna vi skulle ha nu på söndag när farmor kommer är spårlöst försvunna, men jag vet vart de tog vägen nu. Under din kudde hittade jag smulor och fläckar från chokladen.
Du vet att vi älskar dig, men för ditt eget bästa måste jag söka hjälp. Vi måste söka hjälp. Du och jag. Hela familjen.

Jag fattar nu varför ditt humör svänger så mycket. Din kropp protesterar och hjärnan orkar inte med att köra motorerna. Alla svordomar vi hört på sistone kommer ur din mun, men inte från din själ. Det vet jag. Ändå ilsknar jag till och svär också.
Min lilla unge om du bara visste vad jag längtar efter att se dig äta middag med oss. Äta en efterrätt utan att peta bort grädden. Höra dig njuta av smaken.

Din moster påpekade att dina tänder såg dåliga ut. Hon är ju tandläkare och kan sådant där.
Min lilla skatt vad vill du att vi ska göra? Ge oss ett tecken. Säg något.

Häromdagen hittade jag alla bindor och tamponger jag köpt under året. Du hade gömt dem längst in i garderoben. Paketen var oöppnade.
Nu undrar jag naturligtvis om jag gjort något fel? Är du arg på oss? På någon annan?
Du sade att katten rivit dig, men jag har läst på internet att såren du har på översidan av handen kommer från tänderna. Du skadar dig då du stoppar in fingrarna och framkallar kräkningar. Det är nog därför du luktar så illa. Och jag som trodde att de berodde på att du slarvade med tandborstningen. Dumma, dumma mig.

Nu ska jag inte störa dig längre mitt lilla barn. Bara luta mig tillbaka i fåtöljen och läsa om alla som klarat sig. Flickorna som insett vad de gör och hittat tillbaka till ett normalt liv. Jag vill ha ett ljus i mörkret och håller gärna facklan om du går bredvid.

Detta är en fikitiv berättelse som jag skrivit med anledning av jultiden då många flickor och pojkar har det väldigt jobbigt på grund av all mat som skall ätas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...