Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



28 januari 2013

Att inte leva på riktigt

Jag är dunderförkyld just nu, nä fel, jag har en influensa som verkar hämtad från helvetet. Den här bakterien har invaderat varenda ställe den kan hitta. Skallen värker, näsan är tjock och under den återstår bara röd fjällad hud. Det är svårt att andas för bröstet är trångt och fullt av slem.
Barnen har varit sjuka, Peter likaså. Jag har duttat och kramat, kollat feber, matat. gett dricka och duttat ännu mer i över en vecka.
Nu ligger jag själv här. Ensam. Peter jobbar, barnen är på skolan. Jag slötittar på film efter film på teve och försöker kasta ut sjukdomen genom att öppna varenda fönster och släppa in kylan.
Skkkkkraaaattttttsch
Trodde jag ja.
Klockan tolv väcks jag av telefonen. 
   "Hej, det är Jessica från skolan. Zabine har ont i huvudet igen."
Jag svär tyst för mig själv ruskar på huvudet för att vakna till. "Okej, jag hämtar henne. Kan du vara snäll och skicka ut henne om jag ringer er när jag kommer dit? Det är nämligen min tur nu. Influensan har tagit min kropp i besittning. En jävla elak sådan."
   "Självklart, jag fixar det. Och du...krya på dig."
   "Jag jobbar på det", säger jag och känner hur benen och händerna darrar då jag reser mig upp.

Det är mildväder ute så den centimetertjocka snön som täckt bilen går ganska enkelt att ta bort. Värmen i bilen är lika usel som alltid och jag tackar febern som håller mig varm.
Jag kör den slingriga vägen mot skolan i feberdimma. Det är få bilar på vägen och saltet som lagts på vägen har smält bort den mesta snön.
Efter ett tag känner jag hur värmen inifrån nästan kväver mig, och trycker på knappen som drar ned rutan. Kylan sveper in och hjälper mig andas igen.

Vid skolan funderar jag på om jag ska gå till skolgården och hämta Zabine, eller ringa och be henne komma ned till parkeringen. Jag kliver ur bilen och drar ned mössan långt över ögonen för att minska smärtan i huvudet. Det känns som att en stor silverfärgad metallhand klämmer ihop hjärnan. Ja, exakt så känns det. Jag ser den framför mig. Hur den trycker hårdare och hårdare för att öka smärtan.
Tabletter hjälper inte. Det har jag redan testat. Finns inget annat än att lida sig igenom alla dessa smärttillstånd och vänta in tillfrisknad. Fyra dagar har gått och nu borde det värsta vara över.
När jag var vid skidbacken i lördags och stod på knä med huvudet i händerna orkade jag inte bry mig vad de andra tyckte. Idag är det likadant. 

Stående utanför skolan studerar jag några barn som leker i ställningen medan jag slår numret in till klass rummet. Jag glider iväg med blicken till dagis dom ligger vägg i vägg med skolan och tar beslutet att hämta Lilleman också. 
Zabine kommer ut och vi hämtar Hampuz.
Hans fröknar hejar glatt och vill se tatueringen men skakar på huvudet när de ser mitt bleka ansikte och det röda under näsan. 
   "Nä vet du vad. Gå hem och lägg dig."
Jag torkar svetten i pannan och tar Hampuz kalla hand i min. Barnen går med snabba steg mot parkeringen medan jag nästan hasar fram med fötterna.

Jag har varit sjuk förut, jodå, men det här är något hämtat från helvetet.
Dock tror jag att jag fått det här av en orsak. Ödet, Buddha, Gud eller någon annan kanske tycker att jag ska coola ned och bara vara. Inga manus som ska läsas, inga datorer, ingen teve. Bara vara. Du vet så där man kan ha det vid en skogstur, eller...varför inte vid havet. Ligga och lyssna på fåglarna som kvittrar, vinden som viner, bladen som rasslar, vågor som slår mot en stenhäll.

Att vara sjuk är för mig att inte leva på riktigt. Jag lever i en kokong av smärta och tankar. Börjar varje morgon med att känna efter hur jag mår och hatar varje sekund. Jag är inte gjord för att inte göra någonting.

Nåväl, dagarna går och helvetesbacillen försvinner gradvis för att plantera sig hos någon annan. Snart är jag mitt vanliga glada jag igen.

Ha det gott
   

2 kommentarer:

  1. Stackars! Krya på dig bäst du kan och GÖR INGENTING!!!Nu får familjen göra det som behövs!

    SvaraRadera
  2. Tack Helena. Jag försöker att vila, men...

    SvaraRadera