Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



23 februari 2013

Före och efter textrespons

Vi hade som sagt textrespons på våra inlämnade texter i torsdags.
Så här såg min ut före responsen:

Att skriva för barn

Teodor lade huvudet på sned och studerade Maja som stod med ena foten i vattenbrynet. ”Du vet att din mamma blir arg va? Jättearg.” Han skakade på det ljusa håret när en fluga flög in i det och slog med handen några gånger mot huvudet.
Maja kisade mot honom och höll ena handen över pannan som om hon ville stoppa solstrålarna som försökte smita in i hennes ögon.  Hon pekade mot en massa gula Kabbelekor som stod sida vid sida på en grästuva några meter ut i vattnet. ”Jag ska hämta några till mamma. De är hennes favoriter.”
Teodor bet sig i underläppen och spanade ut över det glittrande vattnet. ”Men?”
Hon tog ett steg ut på tuvan närmast och vände sig triumfierande tillbaka mot stranden. ”Ser du? Det är inte farligt. Kom du också.” Det röda håret gnistrade som eld i solskenet och Teodor såg att hon lagt de knalligt rosa sandalerna på en sten.
Ett svanpar kom glidande och tjurarna råmade från grannhagen.
Han rös när han mindes sitt sista möte med en av de där bestarna. Teodor hade stor respekt för dem. Det var bara farfars snabba hjälp som gjorde att han klarade sig den där gången när han var liten. Det och snabbheten i benen. Teodor hade sprungit som en vind över ängen och hört flåsandet från den ilskna tjuren eka i öronen.
”Kommer du då?” frågade Maja och hoppade till tuva nummer två. De långa flätorna låg längs ryggen och rörde sig nästan inte alls. Teodor visste att det var hennes gammelmormor som gjort dem. Hon bodde på vinden hos Maja och hennes mamma och vad han visste hade hon alltid gjort det. Teodor fnittrade då han tänkte på hur han och Maja alltid knyckte karameller ur tant Agdas fina porslinsskål. Om han blundade såg han den framför sig. De röda rosorna bredde ut sig över skålens kant och en liten kattunge satt under dem. Teodor satt alltid och studerade den där bilden. Den såg så trygg ut. I hans liv fanns inga djur. Inte heller någon gammelmormor. I hans liv fanns bara pappa. Mamma Stina hade dött för några år sedan och storasyster Fanny bodde i ett land långt bort som hette USA.
”Kommer du då?” ropade Maja igen och lät irriterad. ”Jag är snart framme.”
Teodor tog ett steg närmare vattnet. De bara tårna blev alldeles stela. ”Det är kallt”, skrek han ut över sjön. ”Skitkallt.”
”Äh, kom igen nu. Det går över.”
”Tänk om vi blir förkylda? Pappa blir jättearg på mig om jag blir sjuk. Han är så glad över att jag äntligen börjar skolan och har lovat mig en egen nyckel.”
Maja stannade igen och vände sig bakåt mot Teodor. ”En egen nyckel?”
”Ja, han sa att jag är en stor pojke nu. Det är bara småbarn som går på dagis.”
”Jag gillade fröknarna, allrahelst Marita”, sa Maja och fnyste. ”De som sa att hon är dum ljuger.”
”Vad gör vi om vi blir sjuka då?, sa Teodor. Pappa har sagt att han vägrar vara hemma med mig någon mer gång, Han säger att jag får klara mig själv.”
Maja satte ned handen i vattnet och tog upp en gul näckros. ”Vill du ha en? Om vi blir sjuka bor vi hos gammelmormor. Hon säger att bakterierna inte biter på henne.” Maja reste sig och hoppade till nästa tuva.  Hon var på väg till nästa när hon stannade och vände sig mot honom. ”Faktiskt är det så att jag aldrig sett henne sjuk. Konstigt va?”
Hon hoppade iväg innan han hann svara och skrek rakt ut när grästuvan försvann.
Teodor såg hur hon sjönk ned till knäet och tittade sig febrilt runt på stranden efter en kvist eller något annat som kunde nå henne.
”Hjälp!” skrek Maja förtvivlat och försökte ta tag i grästuvan som såg underligt levande ut. Teodor fick en bild framför sig där Maja slogs med ett sjöodjur. ”Hjälp!” skrek hon igen och sjönk ned till rumpan.
 Teodor följde tuvorna med blicken och försökte beräkna avståndet från sig till henne. Han tog ett steg ut på den första och blundade. Han svalde flera gånger och tog sats.
Teodor såg att Maja nu sjunkit till midjan. Gräset hon höll i lossnade och hennes händer vevade runt i vattnet så det plaskade.
Teodor tog ett steg till men märkte att han sjönk. ”Du måste simma Maja”, sa Teodor allvarligt och försökte att inte tänka på blodiglarna som han visste fanns i vattnet.
Det fanns bara ett effektivt sätt att få bort dem-eld, men det gjorde ont och han hade själv blivit illa bränd då farmor tagit bort ett av de där äckliga krypen.
”Du måste simma”, mumlade Teodor och såg att Majas mamma var ute på gården och hängde tvätt. ”Hjälp, viskade han.. ”Hjälp oss.”
”Du måste skrika högre. Skynda dig!” skrek Maja och plaskade med händerna.

Teodor svor åt blommorna som låg likt en liten ö ute på vattnet. I bakhuvudet hörde han en varning. Någon gång, någon stans hade han lärt sig att de var giftiga. Varför hade han inte tänkt på det tidigare? Då skulle inte Maja ligga där och kämpa för sitt liv, tänkte Teodor och såg henne ligga på mage över tuvan.
”Ligg stilla där. Ligg…ligg stilla. Jag hämtar din mamma”, flämtade han fram och funderade på om han skulle springa barfota eller sätta på sig tennisskorna. Teodor tittade upp mot Majas hus igen och såg hur tant Beata vek ihop stora vita lakan.
Han slängde iväg skorna, svor högt och sprang.
Det värkte i bröstet och han såg svarta prickar framför ögonen. Benen trummade på av sig själva medan han räknade stegen. ”52, 53, 54…” Gräset som växte i dalen var hårt och ibland trampade han på små stenar och grenar.
Plötsligt snubblade han och rasade på knäna i gräset. Med läpparna hårt sammanpressade reste han sig snabbt och fortsatte springa.
Majas hus låg på kullen ovanför dalen och Teodor visste att ljud från dalen ofta hördes extremt bra upp till huset.
”Snälla, snälla, titta hitåt”, flämtade han medan steg följdes på steg.
Teodor höjde huvudet och såg att tant Beata tittade mot dalen. Hon kastade tvätten ned i korgen och sprang mot honom. Sjaletten hade hasat ned och Teodor såg att hennes ögon var uppspärrade när hon kom fram till honom.
”Var är Maja?” flämtade hon och lade händerna på hans axlar. ”Maja? Var?” skrek tant Beata och skakade honom.
Teodor pekade mot vattnet där han såg en liten prick. ”I vattnet.”
Hon greppade jämrande hans hand och sprang så fort att kjolen fladdrade runt benen. ”Skynda dig vännen. Skynda dig”, ropade hon och släppte hans hand.
Teodor försökte att hänga med i hennes takt, men orkade inte. Han hörde hjärtslagen klart och tydligt och det kändes blodsmak i munnen.
Tant Beata sprang fortare och fortare tills det såg ut som att hon flög fram över gräset. Hoppas hon inte snubblar, tänkte Teodor och ökade takten. Det är mitt fel, tänkte han. Om jag varit envisare hade Maja aldrig gått ut. Tant Beata kommer aldrig att förlåta mig om hon dör.
På avstånd såg han hur tant Beata gick rätt ut i vattnet och lyfte Maja.
Hon gick in mot stranden med Maja i famnen.
Förvånat såg Teodor att vattnet bara nådde till höfterna på tant Beata. Han sprang fram till dem och satte sig tätt intill Maja. ”Blev du rädd?”
Hon nickade och mötte hans blick. ”Lovar du att inte säga något till de andra? Jag svär på att jag trodde det var jättedjupt. Det var så äckligt med sjögräset som ringlade sig runt fötterna och tuvorna som sjönk mer och mer.”
Tant Beata lade armen runt först Teodors axel sedan Majas. ”Jag vill prata allvar med er ungar. Du hade kunnat drunkna Maja. Det är tur att vattnet är så lågt. Ni måste lova mig att aldrig, aldrig, aldrig mer göra om det här.”
Teodor lyfte handen och vinklade upp tummen mot henne: ”Tummis.”
Maja huttrade och vände upp sin tumme också. ”Tummis mamma. Förlåt. Är du jättearg på mig?
Tant Beata rynkade pannan och tittade ut över vattnet. ”Mest rädd. Varför gjorde du det gumman? Jag fattar inte varför.”
Maja sträckte fram den andra handen mot sin mamma där en dyblöt liten bukett gula Kabbelekor befann sig. ”De är till dig mamma. Varsågod.”
”Till mig? Lilla, lilla stumpan. Tack så mycket”, mumlade Tant Beata och tog emot blommorna som inte längre stod rakt upp utan låg som en krans över Majas hand.
”Men du får aldrig mer gå hit. Lova det?”
Maja nickade.

När de gick hemåt hoppade barnen omkring och tokade sig.  Maja hjulade och gjorde kullerbyttor medan Teodor mest hoppade jämfota baklänges och ramlade gång på gång.
Han sneglade på tant Beata och såg att hon tittade på Maja om och om igen med ett leende som nådde till ögonen.



 Så här ser den ut efter att jag pillat och bytt ut vissa ord och meningar:



Teodor lade huvudet på sned och studerade Maja som stod med ena foten i vattenbrynet. ”Du vet att din mamma blir arg va? Jättearg.” Han skakade på det ljusa håret när en fluga flög in i det och slog med handen några gånger mot huvudet.
Maja kisade mot honom och höll ena handen över pannan som om hon ville stoppa solstrålarna som försökte smita in i hennes ögon.  Hon pekade mot en massa gula Kabbelekor som stod sida vid sida på en grästuva några meter ut i vattnet. ”Jag ska hämta några till mamma. De är hennes favoriter.”
Teodor bet sig i underläppen och spanade ut över det glittrande vattnet. ”Men?”
Hon tog ett steg ut på tuvan närmast och vände sig triumfierande tillbaka mot stranden. ”Ser du? Det är inte farligt. Kom du också.” Det röda håret gnistrade som eld i solskenet och Teodor såg att hon lagt de knalligt rosa sandalerna på en sten.
Ett svanpar kom glidande och tjurarna råmade från grannhagen.
Han rös när han mindes sitt sista möte med en av de där bestarna. Teodor hade stor respekt för dem. Det var bara farfars snabba hjälp som gjorde att han klarade sig den där gången när han var liten. Det och snabbheten i benen. Teodor hade sprungit som en vind över ängen och hört flåsandet från den ilskna tjuren eka i öronen.
”Kommer du då?” frågade Maja och hoppade till tuva nummer två. De långa flätorna låg längs ryggen och rörde sig nästan inte alls. Teodor visste att det var hennes gammelmormor som gjort dem. Hon bodde på vinden hos Maja och hennes mamma och vad han visste hade hon alltid gjort det. Teodor fnittrade då han tänkte på hur han och Maja alltid knyckte karameller ur tant Agdas fina porslinsskål. Om han blundade såg han den framför sig. De röda rosorna bredde ut sig över skålens kant och en liten kattunge satt under dem. Teodor satt alltid och studerade den där bilden. Den såg så trygg ut. I hans liv fanns inga djur. Inte heller någon gammelmormor. I hans liv fanns bara pappa. Mamma Stina hade dött för några år sedan och storasyster Fanny bodde i ett land långt bort som hette USA.
”Kommer du då?” ropade Maja igen och lät irriterad. ”Jag är snart framme.”
Teodor tog ett steg närmare vattnet. De bara tårna blev alldeles stela. ”Det är kallt”, skrek han ut över sjön. ”Skitkallt.”
”Äh, kom igen nu. Det går över.”
”Tänk om vi blir förkylda? Pappa blir jättearg på mig om jag blir sjuk. Han är så glad över att jag äntligen börjar skolan och har lovat mig en egen nyckel.”
Maja stannade igen och vände sig bakåt mot Teodor. ”En egen nyckel?”
”Ja, han sa att jag är en stor pojke nu. Det är bara småbarn som går på dagis.”
”Jag gillade fröknarna, allrahelst Marita”, sa Maja och fnyste. ”De som sa att hon är dum ljuger.”
”Vad gör vi om vi blir sjuka då?, sa Teodor. Pappa har sagt att han vägrar vara hemma med mig någon mer gång, Han säger att jag får klara mig själv.”
Maja satte ned handen i vattnet och tog upp en gul näckros. ”Vill du ha en? Om vi blir sjuka bor vi hos gammelmormor. Hon säger att bakterierna inte biter på henne.” Maja reste sig och hoppade till nästa tuva.  Hon var på väg till nästa när hon stannade och vände sig mot honom. ”Faktiskt är det så att jag aldrig sett henne sjuk. Konstigt va?”
Hon hoppade iväg innan han hann svara och skrek rakt ut när grästuvan försvann.
Teodor såg hur hon sjönk ned till knäet och tittade sig febrilt runt på stranden efter en kvist eller något annat som kunde nå henne.
”Hjälp!” skrek Maja förtvivlat och försökte ta tag i grästuvan som såg underligt levande ut. Teodor fick en bild framför sig där Maja slogs med ett sjöodjur. ”Hjälp!” skrek hon igen och sjönk ned till rumpan.
 Teodor följde tuvorna med blicken och försökte beräkna avståndet från sig till henne. Han tog ett steg ut på den första och blundade. Han svalde flera gånger och tog sats.
Teodor såg att Maja nu sjunkit till midjan. Gräset hon höll i lossnade och hennes händer vevade runt i vattnet så det plaskade.
Teodor tog ett steg till men märkte att han sjönk. ”Du måste simma Maja”, sa Teodor allvarligt och försökte att inte tänka på blodiglarna som han visste fanns i vattnet.
Det fanns bara ett effektivt sätt att få bort dem-eld, men det gjorde ont och han hade själv blivit illa bränd då farmor tagit bort ett av de där äckliga krypen.
”Du måste simma”, mumlade Teodor och såg att Majas mamma var ute på gården och hängde tvätt. ”Hjälp, viskade han.. ”Hjälp oss.”
”Du måste skrika högre. Skynda dig!” skrek Maja och plaskade med händerna.

Teodor svor åt blommorna som låg likt en liten ö ute på vattnet. I bakhuvudet hörde han en varning. Någon gång, någon stans hade han lärt sig att de var giftiga. Varför hade han inte tänkt på det tidigare? Då skulle inte Maja ligga där och kämpa för sitt liv, tänkte Teodor och såg henne ligga på mage över tuvan.
”Ligg stilla där. Ligg…ligg stilla. Jag hämtar din mamma”, flämtade han fram och funderade på om han skulle springa barfota eller sätta på sig tennisskorna. Teodor tittade upp mot Majas hus igen och såg hur tant Beata vek ihop stora vita lakan.
Han slängde iväg skorna, svor högt och sprang.
Det värkte i bröstet och han såg svarta prickar framför ögonen. Benen trummade på av sig själva medan han räknade stegen. ”52, 53, 54…” Gräset som växte i dalen var hårt och ibland trampade han på små stenar och grenar.
Plötsligt snubblade han och rasade på knäna i gräset. Med läpparna hårt sammanpressade reste han sig snabbt och fortsatte springa.
Majas hus låg på kullen ovanför dalen och Teodor visste att ljud från dalen ofta hördes extremt bra upp till huset.
”Snälla, snälla, titta hitåt”, flämtade han medan steg följdes på steg.
Teodor höjde huvudet och såg att tant Beata tittade mot dalen. Hon kastade tvätten ned i korgen och sprang mot honom. Sjaletten hade hasat ned och Teodor såg att hennes ögon var uppspärrade när hon kom fram till honom.
”Var är Maja?” flämtade hon och lade händerna på hans axlar. ”Maja? Var?” skrek tant Beata och skakade honom.
Teodor pekade mot vattnet där han såg en liten prick. ”I vattnet.”
Hon greppade jämrande hans hand och sprang så fort att kjolen fladdrade runt benen. ”Skynda dig vännen. Skynda dig”, ropade hon och släppte hans hand.
Teodor försökte att hänga med i hennes takt, men orkade inte. Han hörde hjärtslagen klart och tydligt och det kändes blodsmak i munnen.
Tant Beata sprang fortare och fortare tills det såg ut som att hon flög fram över gräset. Hoppas hon inte snubblar, tänkte Teodor och ökade takten. Det är mitt fel, tänkte han. Om jag varit envisare hade Maja aldrig gått ut. Tant Beata kommer aldrig att förlåta mig om hon dör.
På avstånd såg han hur tant Beata gick rätt ut i vattnet och lyfte Maja.
Hon gick in mot stranden med Maja i famnen.
Förvånat såg Teodor att vattnet bara nådde till höfterna på tant Beata. Han sprang fram till dem och satte sig tätt intill Maja. ”Blev du rädd?”
Hon nickade och mötte hans blick. ”Lovar du att inte säga något till de andra? Jag svär på att jag trodde det var jättedjupt. Det var så äckligt med sjögräset som ringlade sig runt fötterna och tuvorna som sjönk mer och mer.”
Tant Beata lade armen runt först Teodors axel sedan Majas. ”Jag vill prata allvar med er ungar. Du hade kunnat drunkna Maja. Det är tur att vattnet är så lågt. Ni måste lova mig att aldrig, aldrig, aldrig mer göra om det här.”
Teodor lyfte handen och vinklade upp tummen mot henne: ”Tummis.”
Maja huttrade och vände upp sin tumme också. ”Tummis mamma. Förlåt. Är du jättearg på mig?
Tant Beata rynkade pannan och tittade ut över vattnet. ”Mest rädd. Varför gjorde du det gumman? Jag fattar inte varför.”
Maja sträckte fram den andra handen mot sin mamma där en dyblöt liten bukett gula Kabbelekor befann sig. ”De är till dig mamma. Varsågod.”
”Till mig? Lilla, lilla stumpan. Tack så mycket”, mumlade Tant Beata och tog emot blommorna som inte längre stod rakt upp utan låg som en krans över Majas hand.
”Men du får aldrig mer gå hit. Lova det?”
Maja nickade.

När de gick hemåt hoppade barnen omkring och tokade sig.  Maja hjulade och gjorde kullerbyttor medan Teodor mest hoppade jämfota baklänges och ramlade gång på gång.
Han sneglade på tant Beata och såg att hon tittade på Maja om och om igen med ett leende som nådde till ögonen.


 Förbättring? Ja, men som alltid kan man göra ännu mer i texten. Det kan man alltid göra.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att redigera manuset.
Moj, moj


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar