Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 mars 2013

Taxiverksamhet och nödiga barn

Frukosten intogs vid åtta. Samtliga barn inklusive vårt extra var på toppenhumör.
Vid tio hämtades hon av sin pappa för att gå på kalas, men vi bestämde att Zabine skulle dit till kvällen och sova över.
Två svarta säckar med kläder följde med dem hem. Kläder som våra barn växt ur.
Peter for iväg till grannen och hjälpte honom medan jag tog mig an dokumenteringen av förra månadens fakturor och räkningar. Ett jobb som tar sisådär två timmar.
Tråkigt men samtidigt skönt för mitt pedanta jag. Ordning och reda ligger på min gillalista.

Razmus laddade ryggsäcken för att åka till sin kompis och sova över, men tog inte tag i delen att ringa. Till slut satte jag telefonen i handen på honom och sa åt mitt bus att ringa.
När det var gjort körde jag honom till Victor som bor några kilometer härifrån. Vägarna var isiga och snön började falla.
Zabine stannade hemma och var alldeles själv i huset för första gången. Jag var nervös, hon nonchalant. "Det är väl inga problem mamma. jag är ju faktiskt åtta år nu", sa hon och nästan puttade ut mig genom ytterdörren. "Åk nu."
Snöflingorna blev allt större och efter lite chitchat med Victors mamma for jag hemåt med vindrutetorkarna på halvfart.

Peter möter mig på gården. Han har hämtat några verktyg och är på väg tillbaka till grannen.
Zabine sitter där jag lämnade henne.
"Där ser du. Jag klarar mig visst själv."
Jag kramar henne och pussar henne på näsan. 
"Klart du gör."

Jag går in till barnens rum och känner en stark doft som jag känner igen. Pink. 
"Det stinker pink i ungarnas rum", skriker jag ut till Peter som kommit hem samtidigt som oss.
Jag behöver inte kolla särskilt noga. Det är Zabines säng som är boven, och på golvet nedanför hittar jag Estrids blöta trosor.
"Faan", säger jag. Inte igen.
Peter kommer in och vi sliter bort lakan, kuddar, filtar och nattlinnen. Allt, allt är blött och stinker faan.
Det är bara att ta bort madrassen och kasta den. I alla fall halva madrassen. 
Resten skär vi till för att passa in delen i Razmus växasäng som är längre än förut.

Vi byter om och far iväg till Jysk. Klockan är kvart i fyra när vi går in.
Och jodå, när vi lämnar butiken en kvart senare har vi fyra täcken, tre kuddar och en tjock madrass i famnen. En vacker fleecefilt och ett antal bollar slinker också med.
Halvvägs hem minns vi vad vi glömde, underlägg till sängen. Puh...

Vi lämnar av Zabine hos Estrid, köper en massa godis och åker hem lagom till melodifestivalen.
Nu sitter jag här med en sovande Lilleman i knäet, cocacola i glaset och datorn bredvid.

Livet leker.
Ha en underbar kväll.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar