Igår tittade jag och maken på Svinalängorna och jag grät om och om igen. Minnen från min egen barndom och en flicka som var vårt sommarbarn trädde fram och jag undrade för säkert tusende gången hur min kära sommarsyster mår.
Hon kom från Norrköping och besökte oss varje sommar tills hon fyllde femton. Jag älskade och hatade henne i samma måtta. Vi gjorde allt och inget tillsammans. Tack vare henne vågade jag mer.
När mamma förstod att hon höll på med droger stoppade de hennes besök. De värnade mest om oss, sina blodsbarn och grät säkert när de sa nej.
Min sommarsyster och jag skrev brev, försökte få fram det vi ville säga genom att prata om det som hände runt oss just då.
Idag ligger alla dessa brev i en plastficka som buktar ut åt alla håll. De är grånade och bläcket hon skrev med har flytit ut.
Se där, ännu en historia som jag kan skriva om. Allt som hänt mig har skrivits ned i mina dagböcker. De står nu i hyllan som sitter ovanför mitt skrivbord. Väntar på att läsas igen.
I samma ögonblick Svinalängorna tog slut studsade jag upp från soffan och gick till kontoret för att redigera manuset. Det är ingen lätt sak. Historien är inte något som kan läsas och glömmas. Min karaktär är ingen alldaglig Törnrosa. Min tanke med manuset är att väcka tankar, få människor att fundera på om det är rätt att en mördare ska friges, någonsin. Det och mycket annat.
Nu ska jag ta på mig arbetsbyxorna, dra på mig jackan, trä på mig handskarna och gå ut till Peter. Dagens uppdrag är huset.
Ha det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.