En början-322

"Förlåt om jag väckte dig", mumlade jag och satte knät rakt på min älskades lår. "Sov du?" la jag till och tog ett hårt tag om täckets överkant och drog det över mig. Orden den främmande kvinnan sagt när hon ringde, snurrade runt, runt i huvudet. Det var som om jag klivit in i min egen mardröm. Den där som ständigt plågade mig sedan separationen från David. Otrohet. Ett ord jag alltför ofta tagit i min mun och hoppats slippa nu. Den käre Benjamin var liksom inte den sorten. Det hade alla mina vänner poängterat. Som vanligt stämde det inte. Jag flyttade mig långt från honom och funderade på hur jag skulle hämnas. För det skulle jag. En gruvlig sådan som satte spår flera år efteråt.