Det lilla barnet lutade sig mot soffan och drog ned byxorna. "Slå mig då", grät han. "Slå mig."
Varsamt lade jag armarna runt den lilla kroppen och drog in honom i min famn. "Här slår vi ingen. Aga är ingen lösning", sa jag och lade ena handen under pojkens haka. "Är det så det varit?"
"Alltid", muttrade han och drog sakta upp byxorna. "De slog mig på baksidan av benen ibland", fortsatte han och drog upp ena byxbenet.
Synen fick mig att kväljas. Lilla, lilla barn, tänkte jag och tänkte på min egen son. Lilla Ante. Han hade aldrig mött sådant här och skulle förhoppningsvis aldrig göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.