Fladdrande vita lappar föll ned mot innergården där jag kom gående. Inte kunde det väl vara...tänkte jag och sprang upp till lägenheten så fort jag kunde. Synen som mötte mig exploderade i skallen. Vad skulle grannarna säga? Jag lyfte ned Lilleman från köksbordet, stängde fönstret med en smäll och sprang nedför trapporna med honom i famnen. Måtte jag hinna, tänkte jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
-
Igår var jag ju på skrivkurs för första gången. Tyvärr missade jag den första gången eftersom familjen låg hemma i maginfluensa, däckade o...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.