5 juli 2013

Nyckeln till självständighet

Kerstins bröst häver sig hetsigt fram och tillbaka och de runda kinderna är rödblossande av ilska. Över munnen som är hårt sammanbiten syns små svarta hårstrån så tunna att de bara kan anas när hon står med solljuset mot sig.
   ”Ta ditt pick och pack och försvinn!”
 Hon tar av sig en silverfärgad nyckel som hon bär i ett tunt sammetsband runt halsen. ”Jag älskar dig Per, men att du är min son ger dig inte vilka privilegier som helst.” Kerstin kastar nyckeln som hamnar med en dov klang på trappan. ”Du får flytta till min övernattningslägenhet tillsvidare, men…” Kerstin lägger handen över hjärtat och försöker lugna ned andningen. ”Missköter du dig kastar jag ut dig på gatan.” Hon stryker bort en liten tår som letar sig nedför kinden. ”Jag älskar dig vansinnigt, men de här bataljerna mellan oss tar snart livet av mig. Jag orkar inte slåss längre. Du är lat och behandlar mig som din privata betjänt.”
   Per rycker på axlarna och fräser: ”Du kväver mig morsan. Jag kan inte andas här. Det ska bli så skönt att slippa höra ditt tjatande. Jag är faktiskt sexton år.    
   Han går ut på trappan och plockar upp en liten röd ryggsäck, sen sparkar han igen ytterdörren med foten. Med en lätt nedtrampning på skateboardens kortsida får Per brädan att slå upp mot handen och klämmer den mellan tummen och pekfingret.     

Med ett skutt tar Per sig över den vita grinden som är ärgad av regn och sol. Han hänger nyckeln runt halsen och drar med pekfingret över det tunna lilafärgade sammetsbandet.

Bakom gardinen står Kerstin och tittar på honom med sammanbiten mun.
   ”Inte ropa. Inte ropa” viskar hon till sig själv. ”Låt honom gå” säger Kerstin högt och placerar handen på fönstervredet. Hon ser att några starungar som sitter i trädet bredvid huset lättar när grannens katt kommer smygande uppför trädstammen.
   ”Barn måste lära sig livets läxor själv” viskar hon och lägger den andra handen på den som sökt sig till vredet. Kerstin lutar pannan mot det kalla fönsterglaset och blundar tills hon vet att sonen är borta.

När Per öppnar dörren till mammans lägenhet är han fylld av ilska och söker ett sätt att få utlopp för den. Utan att ta av sig skorna halvspringer Per in till köket och sliter upp skåpen. Ett efter ett åker de rosmönstrade tallrikarna i golvet och splittras. Glasen tar samma väg, och exploderar när de blir utsatta för övervåld. Ljudet studsar in i trumhinnan och Per njuter.
   ”Hoppas att mamma gråter när hon ser vad jag gjort.
   Ångestens kalla klor hugger plötsligt tag i Pers hjärta, och med sorgsen min sätter han sig på stolen och betraktar bitarna. ”Vad har jag gjort?” Kvider han och lägger händerna över ansiktet.  Genom fönstret ser Per några barn plaska omkring i vattenpölarna som bildats av regnet som öser ned och längtar för några sekunder tillbaka till den där sorglösa tiden. Barnen är dyngsura men skrattar lyckligt. Per blir stående med skyffeln i handen. Det höga antika fönstret är tomt sånär som på en liten sko. Långt inne i honom väcks ett svagt minne till liv och han hör mammas glada röst.
   ”Jag har hittat dina gamla skor älskling, De första du bar. Är det inte kul?”
   Med stor skam minns Per orden som dräpte hennes glädje och de andra som följde. Han lyfter skon med pekfingret och studerar de extremt små kängorna. Om igen hör Per mammans lite hesa röst.
   ”Du anar inte vad jag letade efter dem. Ja herregud så vi letade pappa och jag. Vi ville att vår älskling skulle vara varm om fötterna.”
   Per minns doften av pappa Raol och saknaden lägger metervis av taggtråd runt hjärtat. Cancer är inget vackert ord, men inte heller något som är vackert i sig. Utmärglade lemmar, ett insjunket ansikte, förlamande tunga armar som inte orkar krama. Längtan efter bättring som uteblir år efter år.
   
Ett lågt ljud tar Per tillbaka till verkligheten och han torkar snoret från näsan med baksidan av handen.
   Dörren öppnas och han hör steg.   
   ”Hallå! Är det någon hemma?”
   Per går ut i hallen där det står en liten tjej.
   ”Jag säljer majblommor, vill du köpa?” Flickans ljusa flätor, och rödrutiga klänning får honom att tänka på en målning från förr, innan mobiltelefoner och datorer trängde in i hemmen, tiden då barnen satt hopträngda kring bordet och pysslade.
    När Per inte svarar vänder hon om och tänker gå. Flickan kastar en blick mot köket där det fortfarande ligger krossat porslin.
   ”Har du tappat dem?” frågar hon och nickar mot tallrikarna.
   Han ler svagt och skäms.  
   ”Jag har kastat dem.”
   Flickan ler tillbaka och fnissar.
   ”Så skulle jag också vilja göra ibland.
   Han lägger handen på hennes axel.  
   ”Vill du kasta några?”
   Först backar hon förskräckt, sedan skrattar hon högt.  
   ”Är det säkert? Får jag?”
    Per tar tag i flickans hand och leder henne in i köket.
   ”Varsågod, ta för dig.” Han plockar ut fyra tallrikar ur skåpet och räcker dem till henne.       ”Kasta en i taget, det låter mest.”

Under tiden som ljudet av kraschat porslin hörs från köket hämtar Per en hammare i städskåpet och spikar upp löparen som legat på vardagsrumsbordet över fönstret. Flickan kommer in och tittar på honom med stora förvånade ögon.
   ”Sådär, nu har jag gardiner. Vad tycks?” säger han och lutar sig nöjt mot dörrkarmen med armarna i kors.
     ”Man spikar inte upp gardiner.” svarar hon med en röst full av skratt. ”Ville du köpa några majblommor? Pengarna går till Cancerfonden.”
   Utan att svara drar Per upp plånboken ur fickan.  
   ”Hur mycket?” Han bläddrar med sedlarna. ”Vilken klass går du i?”
    Flickan ler blygt och sträcker fram asken med de lilavita majblommorna.
   ”Den enkla kostar tjugo, och den här kostar femtio. Jag går i sjätte klass.”
   ”Jag tar fem av den enkla” säger Per och ger henne en hundralapp som blivit vikt ett otal gånger och nästan rämnat i en av vikningarna.

När flickan lämnat lägenheten plockar Per upp en svart jacka ur ryggsäcken, öppnar ytterdörren och låser noga innan han går iväg. Målet är järnaffären som ligger runt hörnet.

   ”Jag vill köpa fem olika färger.” säger Per.
   Försäljaren tar fram en burk och öppnar den. Den är fylld av klargul smetliknande vätska.  
   ”Vad ska du måla?”
   ”Jag ska måla golvet.” Per scannar av färgschemat som sitter på hyllan. ”Vilka färger har ni? Finns det mörklila, nästan svart?”
   ”Allt går att fixa…ge mig bara lite tid.” svarar mannen och startar en underlig maskin som har ett mycket högt skallrande och gnisslande läte. ”Vänta nu…lilasvart…det blir…”
   Per tittar intresserat på vad som händer framför hans ögon och ignorerar först signalen från mobilen, men drar sen upp den tillräckligt långt för att se att det är Kerstin som ringer.  
   ”Kan hon aldrig ge sig?” muttrar han och mannen stoppar maskinen.
   ”Ursäkta, sade du något? Den här tingesten låter så överdjävligt att jag inte hör ett ord av vad du säger. Egentligen ska vi bära öronkåpor när den används, men…” Han rycker på axlarna och ler skuldmedvetet.
    Per skrattar lågt och skakar på huvudet.
   ”Du måste vara rädd om öronen. De är inte utbytbara.”

En halvtimme senare går han till sin nya bostad med kassen full av färgburkar, några penslar och lacknafta.
   Utanför dörren ställer Per ned kassen och trycker ned handen innanför skjortan där nyckeln glidit ned. Fingrarna nuddar vid den mjuka sammeten och med hjälp av pekfingret drar han upp nyckeln, sätter in den i låset och vrider om.

Den natten sover inte Per. Istället ligger han på alla fyra och målar parkettgolvet i vackra färger. Ruta för ruta blir täckt och det tråkiga rummet blir fyllt av färgglädje samtidigt som månen tar över från solen.

På morgonen väcks han av dörrklockan och ramlar ur soffan med en duns.
    ”Per, älskling…?” ropar Kerstin med tjock, mycket tveksam röst. ”Kan du inte öppna?”
Hon knackar igen och trycker på dörrklockan. ”Vännen…?”
   Per kliar sig i håret, sträcker armarna över huvudet, gäspar och reser sig upp.       Doften av färg gör honom yr och han ser i ögonvrån att fönstret blåst igen. Tveksamt öppnar han dörren på glänt och kikar ut. Kerstin är rödögd och kläderna är felknäppta.
   Per drar in henne i lägenheten.
   ”Kom in”, säger Han och sätter händerna över hennes ögon. ”Jag har en överraskning till dig.”
   Per leder Kerstin till vardagsrummet och håller andan när han tar bort händerna.
   ”Tadah…vad tycks?”
   Kerstin blir stum, och massor av tankar flyger genom huvudet medan hon vänder sig till sonen.
   ”Per…allvarligt talat…hur kan du komma på den urbota idiotiska ide´n att måla golvet. Det kostade massor att slipa upp .”Kerstin sätter sig på soffan med händerna hårt tryckta över munnen. ”Jag hoppas verkligen att det här går att återställa. Fastighetsägaren kommer aldrig att godkänna något dylikt. Aldrig.” Ett försiktigt leende glider över hennes läppar.  ”Men jag måste medge att det är vackert…lite exotiskt sådär. Vi kan…”
   Per fyller i: ”Spara det. Varför måste vi svenskar vara så tråkiga och grå? Titta på människor i utlandet. De är lyckligare än oss och jag tror att det delvis beror på att de omger sig med vackra ting och färger.”
   Kerstin inser att det ligger mycket sanning i sonens ord och studerar den bestämda munnen som är ett arv från pappan. Pers gröna ögon verkar lysa av ett inre sken och hudens lätt chokladfärgade yta ter sig mycket friskare än hennes vita.
   ”Nåja, det går nog att ordna. Tills vidare kan vi behålla det. Men…” Hon pekar leende på gardinen Per spikat upp. ”Den där får du byta ut om du ska bo här.”
   Per nickar och håller andan när de kommer till köket.
   Till hans stora förvåning uteblir skället och Kerstin pekar bara på röran.
   ”Det där får du städa upp, sedan kan du köpa in några roligare. Naturligtvis står du för betalningen.”
   Per nickar tyst, men ler.

När de skiljs åt kramar han Kerstin och säger stammande: ”P…p…på lördag bjuder jag på middag om det är okej?”
   

3 kommentarer:

  1. Vilken fin text!

    SvaraRadera
  2. Tack Helena. Allas veckotidning ville inte ha den, så därför lade jag ut den här.

    SvaraRadera
  3. "Varför måste vi svenskar vara så tråkiga och grå? Titta på människor i utlandet. De är lyckligare än oss och jag tror att det delvis beror på att de omger sig med vackra ting och färger.” Är du dum?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...