Början på något

Den här skrev jag när jag gick på barnbokskursen men den skickades aldrig in, och färdigställdes.

Det blev en lång början på något större.

Nu gjorde hon det igen, tänkte Stefan. Hoppade så att vaserna i mammas bokhyllor skramlade. Hur kunde hon vara så dum?

   Elsa skuttade omkring med armarna viftande och det ljusa korta håret spretade åt alla håll.  Hennes fötter var bara och klänningen hon hade på sig var alldeles för stor.

   Musiken som strömmade ur spelaren verkade slå sig in in i Stefans huvud och det gjorde ont i öronen.

   ”Stäng av!” skrek han så högt det gick.

   ”Va?” ropade Elsa och fortsatte hoppa runt, runt med huvudet slängande än hit än dit.

   ”STÄNG AV!”

   Elsa stannade äntligen. Stefan såg att hennes ögonbryn var rynkade och att ögonen var blanka. ”Jag är bara så glad. Kan du inte dansa du med?”

   ”Tjejtrams”, sa Stefan och dolde den egentliga anledningen till att han ville ha tyst på henne. Snart skulle Pierre komma och hälsa på för första gången och Stefan skämdes över systerns tokerier. Hon betedde sig som en idiot.

  ”Varför säger du så?” sa Elsa och tog ur skivan ur spelaren. ”Jag spelar i mitt rum istället. Idiot kan du vara själv förresten.” Hon lyfte på hakan och gick förbi honom med länga, bestämda steg.

   Stefan ställde vardagsrumsbordet tillrätta och gled med blicken över de röda fåtöljerna och soffan. Han gick fram till mammas bokhylla där en av hennes vaser stod farligt nära kanten. Hon hade berättat att den var en gåva från pappas farmors mor och värd väldigt mycket pengar.

   Han rättade till filten i soffan och gick ut i köket för sjätte gången och kollade att allt var okej.

   Signalen från dörren ljöd genom lägenheten och Stefan sprang för att öppna.

   ”Hej”, sa Pierre och mötte blicken utan att blinka. ”Va fint du bor.”

   ”Tack”, sa Stefan och rodnade. ”Vill du se mitt rum?”

   Elsa kom ned för trappan och blinkade med ena ögat åt honom när Pierre passerat.

   Stefan skyndade sig efter vännen och funderade på hur han skulle säga det som var skälet till att han ville ha med Pierre hem.

   ”Snygg teve”, sa Pierre då de stängt dörren och satt sig på sängkanten. ”Min är mycket mindre.”

   Stefans tunga satt fast i gommen. Som om någon lagt Karlssons klister på den och tryckt upp den där. Han drog med tungan över läpparna och svalde.

   Pierre satte sig tätt intill honom och fingrade på smycket han bar runt halsen. Stefan iakttog hans händer. De grova fingrarna lockade honom. Bad honom att ta fast dem.

   När Stefan lyfte handen såg han att Pierre gjorde detsamma.

   ”Du är fin”, mumlade Pierre.

   ”Du med”, sa Stefan och hade svårt att andas.

   ”Ska vi spela något?”

   ”Något särskilt du tänker på?”, sa Stefan och drog ett djupt andetag.

    ”Har du Skräck?

   ”Jag är mörkrädd”, sa Stefan och funderade på hur han skulle få ut Elsa från rummet.

   Felix mötte hans blick