Den här skrev jag när jag gick på barnbokskursen men den skickades aldrig in, och färdigställdes.
Det blev en lång början på något större.
Nu gjorde hon det igen, tänkte Stefan. Hoppade så att
vaserna i mammas bokhyllor skramlade. Hur kunde hon vara så dum?
Elsa skuttade
omkring med armarna viftande och det ljusa korta håret spretade åt alla
håll. Hennes fötter var bara och
klänningen hon hade på sig var alldeles för stor.
Musiken som
strömmade ur spelaren verkade slå sig in in i Stefans huvud och det gjorde ont
i öronen.
”Stäng av!” skrek
han så högt det gick.
”Va?” ropade Elsa
och fortsatte hoppa runt, runt med huvudet slängande än hit än dit.
”STÄNG AV!”
Elsa stannade
äntligen. Stefan såg att hennes ögonbryn var rynkade och att ögonen var blanka.
”Jag är bara så glad. Kan du inte dansa du med?”
”Tjejtrams”, sa
Stefan och dolde den egentliga anledningen till att han ville ha tyst på henne.
Snart skulle Pierre komma och hälsa på för första gången och Stefan skämdes
över systerns tokerier. Hon betedde sig som en idiot.
”Varför säger du
så?” sa Elsa och tog ur skivan ur spelaren. ”Jag spelar i mitt rum istället.
Idiot kan du vara själv förresten.” Hon lyfte på hakan och gick förbi honom med
länga, bestämda steg.
Stefan ställde
vardagsrumsbordet tillrätta och gled med blicken över de röda fåtöljerna och
soffan. Han gick fram till mammas bokhylla där en av hennes vaser stod farligt
nära kanten. Hon hade berättat att den var en gåva från pappas farmors mor och
värd väldigt mycket pengar.
Han rättade till
filten i soffan och gick ut i köket för sjätte gången och kollade att allt var
okej.
Signalen från
dörren ljöd genom lägenheten och Stefan sprang för att öppna.
”Hej”, sa Pierre
och mötte blicken utan att blinka. ”Va fint du bor.”
”Tack”, sa Stefan
och rodnade. ”Vill du se mitt rum?”
Elsa kom ned för
trappan och blinkade med ena ögat åt honom när Pierre passerat.
Stefan skyndade sig
efter vännen och funderade på hur han skulle säga det som var skälet till att
han ville ha med Pierre hem.
”Snygg teve”, sa
Pierre då de stängt dörren och satt sig på sängkanten. ”Min är mycket mindre.”
Stefans tunga satt
fast i gommen. Som om någon lagt Karlssons klister på den och tryckt upp den
där. Han drog med tungan över läpparna och svalde.
Pierre satte sig
tätt intill honom och fingrade på smycket han bar runt halsen. Stefan iakttog
hans händer. De grova fingrarna lockade honom. Bad honom att ta fast dem.
När Stefan lyfte
handen såg han att Pierre gjorde detsamma.
”Du är fin”,
mumlade Pierre.
”Du med”, sa Stefan
och hade svårt att andas.
”Ska vi spela
något?”
”Något särskilt du
tänker på?”, sa Stefan och drog ett djupt andetag.
”Har du Skräck?
”Jag är mörkrädd”,
sa Stefan och funderade på hur han skulle få ut Elsa från rummet.
Felix mötte hans
blick
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.