En början-408

Jag strök med handen över det vitmålade staketet och följde ån som rann under bron med blicken. Skulle det vara som vanligt där hemma, skrikigt och bråkigt med pappas tordönröst och mammas låga, rädda? Jag såg att gubben Persson som vanligt satt och metade. Han hade berättat för mig att han inte hade någon mask eller ens någon krok. Det var bara ett sätt att koppla av. Jag nickade mot honom när jag passerade och hann se att han nickade tillbaka innan jag vände bort blicken. Korvmojen var öppen och jag sneglade försiktigt in för att kolla om den unga killen fortfarande fanns där. Visserligen hade det gått några år, men han kanske jobbade heltid nu, till och med ägde stället. Jag mindes inte hans namn, men såg de vackra, blåa ögonen framför mig. Sexton år gammal lämnade jag stan och fortfarande kände jag igen den unkna doften från ån som blandade sig med avgaser och oset från korvfabriken.