8 oktober 2013

Säger bara-puh - stenmurar - höstvackerhet

Morgonen började med att jag var ledbruten. Händerna hettade av smärta och det kändes som om jag hade ett stålband mellan skuldrorna.
Peter klev upp före mig och jagade upp barnen som för en gång skull inte var supertrötta. Jag masade mig upp och käkade frukost, tog ut hundarna, packade väskan tills ikväll och satte mig i bilen.
Peter hade farit iväg redan och vi skulle ses i Tumba där han jobbade på en restaurang.

Jodå, jag kom iväg i tid, släppte av barnen och for till Peter efter att ha väjt för en förvirrad älgko som gick över vägen. Men sedan var det kört...min Iphone hade inget internet. Föreställ dig paniken...inget...internet. Hjälpte Peter med att hålla i och grubblade på vad jag hade för kod till mobilen...var det 8559 eller 9020 eller 8809?  Helvete, tänkte jag och stängde av den i alla fall. Det löser sig, tänkte jag vidare. Klart jag minns siffrorna. Det kommer när jag blippar upp sidan. Ha, ha...trodde jag ja. Jag testade de två första varianterna och blev varnad. Det var bara att krypa till korset och erkänna för Peter vad jag fipplat med den sista halvtimmen. Han började se konfunderad ut. "Jag måste hem", sa jag och suckade. "Jag har glömt koden. Den finns ingenstans i min skalle."
Han skrattade och försökte låsa dörren...som vägrade låta sig stängas.
"Det är lugnt. Jag åker själv medan du väntar in personalen", sa jag och brummade iväg de sju kilometrarna hem, öppnade dörren och möttes av glada vovvar, slog upp pärmen där koden fanns och blippade in den.
Snabbt tillbaka till Peter och lämnade bilen i Tumba för att hämta Peters pickup och åka vidare till globen. Där åkte vi hiss en himla massa våningar och mätte upp en balkong vi ska plåta in. Under tiden letar jag min mobil och inser att den är borta. Ringer med Peters telefon, men tji svar. Jag blir alldeles kall-tappade jag den när jag gick ur bilen? Nä, tänker jag och försöker lugna ned mitt galopperande hjärta, jag hade inte hört något skrammelljud då vi klev ur bilen. Den ligger säkert i bilen, tänker jag och sätter mig på tröskeln till balkongen och tar upp en bok som handlar om kvinnor som varit utanför kroppen när de haft komplicerade förlossningar. Intressant och med hööööög igenkänningsfaktor.

Vi käkar en snabb lunch och åker vidare mot Vega där vi sätter upp stegar på ett tak. Luften är ljummen och träden är så vackra i färgerna att det gör ont i hjärtat. Jag hoppar jämfota och ger ifrån mig ett glädjeskrik över att få finnas. Peter skrattar och skakar på huvudet.

När jag ska skruva fast en av muttrarna går hållaren av. Jo, jag lovar...den gick tvärt av. Peter svor. Jag svor också och klättrade ned till bilen där vi tur som var hade en ny. Lättad klättrade jag upp och fortsatte skruvandet.

Vi for vidare ut mot Tyresö för att titta på ett eventuellt jobb. Där möttes vi av det här:

150 meter mur. Fantastiskt vackert.

Klockan hade travat över 16.30 och det var bråttom. Peter skulle hämta ungarna innan fem på skolan och jag...skulle gå på föredrag om utanförkroppenupplevelser. Han släppte mig vid Gullmarsplan där jag beställde en SMS-biljett och klev ned till perrongen. Det var första gången jag använde SMS för att beställa biljett och det fungerade galant.
Jag hoppade av vid Odenplan och slank in på ett antikvariat där jag hittade några böcker, bland annat Jessica Anderssons självbiografi och boken Broarna i Madison county. Tanken med att köpa den var att jag ville se hur författaren skrivit och på vilket sätt de gjort samma scen i filmmanuset. man lär sig mycket genom att titta på film och läsa böcker.

Föredraget började inte förrän klockan sex, så jag kollade på folk och tog det lugnt ett tag. Läste boken Medvetandet och döden av Kerstin Widstrand och Jan Pilotti. Det var Kerstin som skulle hålla föredraget. Jag var nyfiken på vad hon gjort förut.

När jag födde mina barn hade jag en så kallad utomkroppslig upplevelse. Det vill säga, medan läkarna jobbade febrilt på att hålla mig kvar i jordelivet, flöt jag stilla uppe i luften och hörde deras ord. "Vi förlorar henne", sa den ena och tryckte in en så kallad binda (ett tjockt tygstycke) i mitt underliv för att stoppa blodet som vägrade låta sig stillas. Efter ett tag sjönk jag tillbaka in i min kropp och somnade. Läs slocknade.

Det här pratade Kerstin om. Jag kände tårarna tränga sig fram under ögonlocken och blinkade febrilt när bilderna hon framkallade blev alltför svåra att se. Jag mindes doften av blod och sterila vätskor. Ljudet från EKG-maskinen och alltför väl det galopperande ljudet från mitt ofödda barns hjärta. Allt det där kände jag när Kerstin pratade. När det var paus stannade jag kvar och berättade om det jag varit med om. Vi bytte visitkort och jag skrev upp namnet på min bok Tre änglar och tre mirakel
När de andra åhörarna kom tillbaka efter pausen fick jag bitvis berätta om det jag varit med om. Och för en gång skull kände jag ett släktskap med andra kvinnor. De fanns därute, i Ryssland, Sverige, Grönland...ja överallt i världen hade kvinnor upplevt det jag gjort. Det var stort. Jättestort.

Klockan gick fort och åtta for jag hemåt med huvudet fullt av ord och bilder. Peter och barnen mötte i Tumba där jag hämtade min bil och for hem med honom bakom mig.

När jag svänger in mot vårt hus skymtar jag något svart och vitrandigt. En grävling som pilar upp till grannen på stabbiga ben.

Väl hemma är det läggdags för tre små troll. Peter somnar i soffan och jag försöker smälta det jag hörde ikväll.

Ha en fantastisk kväll

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...