Som vanligt var bussen full. Tindra höll hårt i den gråa metallstolpen och gjorde allt för att hålla balansen när chauffören sprängde genom kurva efter kurva. Illamåendet pockade på men trycktes ned av beslutsamhet och rädsla. När de äntligen kom fram till båten såg hon att det var höga vågor. De verkade sträcka sig mot båten för att försöka dra ned den. Tindra bannade sig själv för att hon inte åkt hem tidigare. Hon visste mycket väl att det här hände varje höst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
-
Igår var jag ju på skrivkurs för första gången. Tyvärr missade jag den första gången eftersom familjen låg hemma i maginfluensa, däckade o...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.