En början-528

Det var som om månen och träden kände min fruktan. Nattens mörker vek undan för att släppa fram ljuset och träden böjde sig som om de bugade. En uggla hoade och några fladdermöss skymde månljuset några sekunder innan det blev tyst igen. Eller tyst förresten. Det blir det väl aldrig i en skog. Syrsorna som välkomnat mig i morse hade tystnat och Mården som suttit tyst och iakttagit mig sov säkert sedan länge. Då och då glittrade ett par ögon fram bakom träden, men det var inte det som skrämde mig. Nej, inte alls. Det var det som inte syntes som fick min hud att knottras. Känslan av att vara iakttagen. Jag skyndade på stegen så gott jag kunde. Käppen fördröjde mig, men var ett måste.

Kommentarer

Populära inlägg