En början-567

Magnus samlade barnen runt sig , och pekade på en hög trave timmerstockar som låg på marken. "Ni kan ta en varsin, men akta tummar och tår, det gör ont att klämma sig. När ni bestämt er för en stock sätter ni er i en vid ring och sitter tyst.
Han såg att Maria öppnade munnen och förberedde ett långt tal för att lugna henne. Hon hade visat upp alla de typiska tecknen för sjukdomen, men Magnus ville inte döma henne ohörd. I ögonvrån såg han att Bertil reste sig upp, men satte sig igen. Två av tio är rätt bra, tänkte Magnus och följde de andra med blicken. Det skulle nog bli tufft att få upp timmerstugan, och flera av ungdomarna bar spår efter både missbruk och annat.
"Vad händer nu då?" sa Rita med en tung suck. "Jag fattar inte hur jag kunde följa med hit. Det finns absolut ingenting att göra."
Magnus satte fingret mot läpparna och hyssjade henne. Han drog in doften av tall och gran. Trots att det gått femton år kände han sig lika hemma här som då han var liten. Träden hade vuxit och några enstaka hade huggits ned, men i det stora hela såg allt likadant ut. Det var bara stugan som inte fanns längre. Doften av kolet låg fortfarande i luften, och några svedda grenar vittnade om branden.
Maria reste sig långsamt och gick fram till högen med stockar. Hon drog ut en av dem och släpade den till de andra.
Magnus hade svårt att inte dra på smilbanden. Med en lätt hickning manade han Bertil att stiga upp.

Kommentarer

Populära inlägg