Jag bröt sönder gemet och gjorde en fyrkant av det, fortsatte med nästa, och nästa, och nästa, tills de låg i en hög på skrivbordet - obrukbara. På ett mycket enkelt sätt hade jag illustrerat hur jag kände mig. Orden var för länge sedan alltför små, och när jag försökte äta, smakade allt vadd.
Du, min älskade skulle aldrig mer sitta vid köksbordet med oss andra och äta frukost. Du skulle inte heller följa med oss ut till landet och njuta av svanarnas parningslek ute på vattnet.
I fortsättningen var det bara jag och barnen som kunde ro ut på den blanka sjön, och sitta där medan vattnet kluckade mot båten. Storlommen som vi hört varje kväll när vi sov i stugan kunde inte längre nå ditt öra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.