En början-581

Vinden blåste inte längre. Mina fötter stack som om jag stod på nålar och ena lillfingret hade börjat anta en blålila färg. Den lilla ön jag flutit upp på bestod till största delen av svarta hällar som lutade brant ned mot vattnet. Egentligen var det ett stort mirakel att jag över huvud taget kommit upp på dem. För första gången på mycket länge önskade jag att jag följt med min bror på en av de många överlevnadskurser han bevistat. Jag ångrade bittert att jag skämtat bort hans försök att lära mig allt han själv lärt sig, och önskade nu att jag åtminstone sneglat i en av böckerna som ständigt legat på hyllan under vårt vardagsrumsbord. Om det ändå varit sommar. Då hade vistelsen här bestått av sol och bad. Istället hade mitt hår fyllts med istappar, och på några ynka dagar hade skägget vuxit ut till en ostyrig massa av hår.
Jag närde en fåfäng dröm att mina kläder som hängde i den slokande enen skulle dra till sig någons uppmärksamhet, men kylan var närmast olidlig. Jag längtade mig galen efter en varm brasa och en kopp rykande choklad. Mitt enda sällskap på ön verkade bli en sol som doldes av dis dagtid, och en skrattande måne nattetid. Du vet att dygnet har tjugofyra timmar va? T-j-u-g-o-f-y-r-a timmar. Jag har aldrig frusit så mycket som nu. I morse såg jag att min högra fot hade ett stort sår strax under tån. Blodet har koagulerat nu och skapat en mörk, torkad fläck som brister så fort jag stödjer på den. Inte bra. Inte bra alls. 

Kommentarer

Populära inlägg